Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1869, sida 2

förbi, och endast himlen vet hvad denna natt skall dölja. Mitt barn, huru skulle jag med lugn kunna hvila i min graf, om jag ej tog dig och din dyra mor med mig, eller visste att ni bade någon beskyddare? — Pappa, — Marcelle hejdade sig, men fortfor derefter bittert: — Denne markis, som slösar och spelar samt föraktar bättre män än han sjelf. emedan han kallar sig en ädling; som repar upp guldgaloner och klinkar guitarr, är han den bäste beskyddare vi kunna få? Vi äro då mycket fattiga, fattigare än Veronique Chrestiaa, ty bon har en bror, och då hon behöfde en försvarare, fanns en, som åtminstone är en man, om än icke adelsman. IIerr de Lestrelle lyssnade häpen, så olika mot hans dotters voro hans egna intryck rörande markisen. De sågo honom från olika synpunkter; herr de Lestrelle, omedveten om huru mycket gamla intryck och känslor inverkade på hans åsigt att få herr de S:t Xist som en önskvärd make åt sin dotter, och Marcelle, omedveten om hvarför hennes första betänkligheter att gå in på förslaget hade öfvergått till fullkomlig vedervilja. Herr de S:t Xist var alltför högboren att anhålla om hennes hand på annat sätt än genom hennes föräldrar, men då hon föreställde sig att han i egen person vände sig till henne, kände hon en darrning af outsägligt obehag — Således vägrar du att uppfylla min önskan, mitt barn? sade herr de Lestrelle med en allvarlig blick, som snarare bönföll än befallde. (Forts.)