Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1869, sida 2

nes hjerta, da hon ofrivilligt tillade för sig sjelf: — Likväl tillintetgör denna plan min lycka för alltid. — Säkert, mitt barn, anser du dig sjels icke vara i stånd att bedöma detta bättre än vi? — Nej, men — o, sader, hvarför skall jag behöfva gifta mig? Jag kan inte gifta mig med denne man; jag kunde ej bli en god hustru; jag kunde ej uthärda att lefva en vecka om jag tillhörde honom; jag skulle kunna begå någon förfärlig handling för att undvika det. Hon talade med hela kraften hos en sluten natur, som nedbryter sina skrankor, och herr de Lestrelle stod och betraktade henne, häpen och öfverraskad. — Du skulle säkerligen ej glömma hvad du är skyldig ditt namn och din familj, min dotter, svarade han förebrående. — Lyssna, men upprepa ej för din mor hvad jag ämnar säga; det är onödigt att oroa henne. Min stackars Gabrielle, tillade han suckande, — hur skall det gå med henne, då jag är borta?— Pappa! utropade Marcelle och blet likblek. — Pappa! Känner du — — är du inte — — — Jag är en gammal man, äldre än mina år, och enligt naturens ordning kan jag ej stanna länge qvar hos er. Hvad högre önskan kan jag då hysa än att se dig anförtrodd åt en beskyddare, som äfven skall beskydda din mor? Då kunde jag med lugn nedstiga i min graf, men i annat fall ser jag er båda lemnade värnlösa under en tid, som dagligen blir allt hotfullare. Unga män, som Gavarnie, tro att en ny dag gryr, men jag skall för längesedan hvila i min graf, innan natten är