Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1869, sida 2

axlat tillfälle, så att det var med störr bestämdhet än han verkligen menade, son han slutligen sade: — Har du väl öfvervägt den sak, hvarsom vi talat, min dotter? Då herr de S:t Xist gjorde oss den äran att anhålla om din hand, biföll jag din önskan att lemna dig betänketid. Ditt första afslag kunde endast hafva varit en ung flickas naturliga obenägenhet att lemna sina föräldrar, ty du känner ingenting om markisen; du kan således ej ha något skäl att förkasta hans anbud. — Nej; jag anar endast, hviskade Marcelle hörbart. — Han är son till en min gamle vän, sade herr de Lestrelle långsamt, likasom hade dessa ord återkallat kära minnen, — och jag har alla skäl att vara nöjd med denna förening; han är mer än din like i rang, — ung och älskvärd. — Älskade pappa, han har aldrig varit ung; han är mycket äldre och vida mindre älskvärd än du. — Marcelle, mitt barn, detta är ej en stund för skämt. Jag önskar allvarligt detta giftermål, detsamma gör din mor. Kan inte min lilla flicka anförtro åt sina föräldrar att välja för henne? Hvad kunna vi önska annat än din lycka? Den gamle mannens röst ljöd förebrående; så fullkomligt betraktades flickor som sin faders tillhörighet, att hennes motstånd tycktes vara ett fel mot dotterlig pligt. — Kan du inte lita på mig, min dotter? Är inte din lycka det dyrbaraste på jorden för oss? upprepade han. — Jag vet det, pappa, svarade Marcelle, men ett vildt uppror väcktes i hen