stall, — skratta inte, herr kapten, mer oxarne deruti hade samma märke som mir tants boskap på hennes egendom. — Ah, han är en hedning, en mitt barn. Han tror ej på kallelse. Ah herr kapten, jag såg er småle nyss. Hvad kunde vara lämpligare än en dylik kompliment till abbedissan? — Och vi hyste alla en serskild vördnad för de tre heliga konungarne. — Naturligtvis, sade herr de S:t Xist och betraktade den gyldene sjernan, det enda smycke Marcelle bar. Gava ig ut som en lefvande fråga, och herr de S:t Xist fortfor med låtsad undran: — Är det möjligt, min herre, att ni ej vet, att madame de Fayolle är en ttling af konung Gaspard? Det gamla namnet Lestrelle hänsyftar på den vise mans stjerna, som denna familj bäri sitt vapen; det är orsaken att fru grefvinnan sven bär namnet Gaspard. Jag visste ej att kung Gaspard hade lemnat afkomlingarne i Frankrike, sade Gavarnie, hvilken skulle hafva trott detta vara ett skämt, om ej alla hade hatt ett så allvarligt utseende. Ah, herr kapten, kan ni verkligen vara okunnig derom? utropade madame de Lestrelle. — Det gjorde han visst. Han kom från det heliga landet till Frankrike, och hans afkomlingar hafva vistats här intill innevarande dag. Stjernan strålar en stund er det gamla slottet på kullen hvarje jour des rois, sade herr de S:t Xist. Han afgaf denna förklaring med välvillig artighet, likasom betraktade han sig så nära förenad med familjen, om hvilken Are: