len går emellan stormarne sin vanliga sång. — Lysekils köping. Kon:s bef:hde ar sörordnat tullinspektoren G. E. Bunden till ordningsman i Lysekil och ordföande i köpingens styrelse. — Värd om sisket. Strömstads naurhistoriska förening, som har till ändamål dels befrämjandet af de naturhistoriska vetenskapernas framsteg inom fiderheslandet och dels vård af ortens jagt och iske, har i , Strömstads Tidning infört följande uppsats: Det råder en allmän klagan bland ortens siskaro lerötver, att fisket, och sörnämligast torskfisket, under sednaste åren alltmera försämrats. Denna agan är, dessvärre, otvifvelaktigt välgrundad. unu för ett tiotal af år sedan var tillgången på isk, och isynnerhet på torsk, mycket större än nu är fallet, och bar denna tillgång snart sagdt årlisen aftagit. Denna miuskning i tillgång på fisk :ger rum ej blott i de inre hafsvikarne och kilarne, utan afven i de större sjordarne och vid de yttre skären. Till och med i de inre kilarne var för få år selan tillgången på fisk så ymnig, att den närboende fiskaren kunde, såsom folkspråkets uttryck lyder, ,, medan potatisen kokede uppd. v. s. inom en kort stund draga sitt ,kok torsk på handsnöre ett eller annat par hundra alnar från sitt vid stranden belägna hemvist, medan han nu på samma fiskeplats kan under en half dag knappast draga mer än några få s. k. ,simpor eller hvitlingar at minsta dimension. Orsakerna till ett skärgårdsfiskes försämring kunna vara flera och så är visserligen ock i föreliggande fall händelsen. Vissa bland dessa orsaker ligga utom området för mensklig verksamhet och äro således af densamma oberoende, andra åter iro af menskligt förvållande framkallade och kunna ledes genom menskligt åtgörande antingen rent af undavrödjas eller åtminstone till sina foljder i betydlig mån afbjelpas. En ull den förra kategorien hörande orsak till ett fiskes försämring, och en utomordentligt verksam orsak, är fiskens vandringar. Onekligt är nemligen, att fisken af en eller anran edning företager vandringar i stor mass Fiskens begär att iörfölja stimmar af sill och sillyngel utgör säkerligen en sådan anledning till utvandring, likaså torde temperaturförhållanden utgöra en annan dylik anledning. Utom dessa orsaker, hvilkas undvikande ej ligger i menniskomakt, gifvas ock andra, till hvilkas uppkomst menniskan sjelf, tillfölje at okunnighet eller drifven af blindt vinstbegär, gör sig skyldig. Der menniskan af okunnighet eller vårdslöshet förpestar fiskvattnet med för fisken vidriga eller skadliga ämnen, der flyr fisken i massa. Så tillgick vid det stora sillfisket i början af detta sekel; om nemligen åkven ej kan förnekas att de ofvan antydda, af menniskan oberoende, orsakerna torde h tva i betydlig mån verkat det stora sillfiskets upphörande, så är dock på goda grunder antaget, att uttömmandet i hafvet af trangrumset irån trankokerierna väsendtligt medverkade till vål:andet af nämnde nationalolycka. Likaledes är gitvet att der fiske bedrifves med sådant redskap, att fiskynglet ej skonas, der sorsämras äfven fisket mer eller mindre snart. Ehuru vi således ej känna och tilliolje häraf ännu mindre kunna undanrödja alla orsakerna till den betydliga och alltjemnt sig förvärrande minskning at fisket, hvarat ortens innevånare nu erfara allvarlig olägenhet, så är ock visst att en af dessa orsaker, nemligen förstöringen af fiskyngel genom begagnande af otjenligt fiskredskap, står i vår makt att alldeles törbindra. På sednare år har inom orten alltmera både af ortens fiskare och synnerligast af fremmande dylika börjat bedrifvas fiske med s. k. sölvadar, med hvilket uttryck vi beteckna små, finmaskade, vadar eller notar; med degsa vadar intångas ej allenast matnyttig fisk, utan äfven, tillfölje af maskoras finlek, en otalig mängd fiskyngel, hvilket af aren lemnas att förruttna vid stranden och et han ej gör sig mödan att uppsamla. Detta oförständiga och slösaktiga sätt att fiska bör afskaffas. Sådant kan lättast ske derigenom, att rtens siskeberättigade och fiskeidkande personer sammanträda och uppgöra en gemensam öfverenskommeise om förbjudande af sölvadars anv dande vid öfverenskommet vite samt å denu bör innefatta igt, t. ex. trakten från riksgränsen till Hafstenssund eller backa. De olycksbringande sölvadarne äro ej heller i bruk annat än i just omnämnde del at Bobuslandska skärgården. Ett sådant förbud, rätt handhafdt och ötvervakadt, skall otvifvelaktigt undanrödja den sist omnämnda orsaken till fiskets försämring, nemligen fiskynglets förstöring genom otjeuligt fiskeredskap. Må man icke invända att vi i oträngdt mål sökt briuga denna fråga å baue, ej heller att det ifrå gararande fisket är af ringa vigt, jemnfördt med t. ex. makrillfisket, silfisket och bankfisket. an är tvertom af stor vigt, ty skulle strandsisket eller skärgårdstisket af torsk m. fl. fiskarter fortiarande så aftaga, som förhållandet dermed varit under de sistförflutna åren, så skulle derat de betänkligaste följder uppstå. Just för den fattigare delen af den fiskande befolkningen är detta fiske af högsta vigt. Makrilifisket är, såsom hvar och en i ämnet förfaren person det vet, serdeles osäkert och vanskligt, lemnar stundom riklig få ofta klen, stundom ingen sådan. Sillsisket visserligen under se e åren varit serdeles rikligt, men fordrar så dyrbara redskap, att det ej står allom tillbuds att deri deltaga. Dessutom kerhet gitves väl derför att detta siskes ser skola fortfarande komma orten till del? — alldeles ingen! — Bankfisket, hvars bedritvande i vidsträcktare omfång äfven från denna ort är ett mål väl värdt att efterstråfva, idkas härstädes endast i ringa utsträckning, och äfven om detta fiske skulle framdeles ifrigare bedrifvas, så må betänkas, att endast ett tåtal, ungt, utvaldt, folk dermed kan sysselsättas, då deremot för de fleste, fattige Kö erligast då de blifvit äldre, just det mindre fisket är den sörvarfskälla, hvaraf deras jordiska ve och väl bero. Vi upprepa det: skulle detta fiske ytterligare i samma förhållande som hittills församras, så skulle derigenom i skärgården uppstå en nöd, sådan, att man derom ej iu kan göra sig en töreställning.