öppet; han rynkade pannan och skiftade färg, ty Vevette var den syster, hvars sorgliga historia gamla Catherine hade berättat för Gavarnie. Madame de Lestrelle trädde emellan i rättan tid. — Något sådant kunde aldrig fra händt i Belleisle. De goda nunnorna vunno barnens hjertan och lefde ett lyckligt lif. Ah, hvad ville jag ej gifva att hafva blifvit egnad deråt; Jag var af naturen ämnad till klosterlifvet. Det var min kallelse, derom är jag öfvertygad. Jag kunde ha betryggat min frälsning som carmeliternunna, men nu — ack! Nybeten att madame de Lestrelle, med sina tusen nycker, sin smak för lyx och sina fantasier, ansåg sig kallad till ett strängt klosterlif, roade Gavarnie utomordentligt, likasom hennes åsigter om sin egen karakter olltid gjorde. Herr de S:t Nist höll med henne och sympatiserade med hennes saknad öfver avt hafva blifvit uppfostrad till ett så farligt lyckligt lif, likasom hade han verkligen trott på hennes förfelade kallelse och skönheten af klosterlifvet, medan han tillade ett par ord angående verldens förlust, ifall hon hade ergifvit den. Marcelie, som gri löst föraktado allt hyckleri, vände sig båttigt bort och började åter brodera den röda jacka Gavarnie hade kritiserat. — Och var detta er enda förströelse i Belleisle? frågade han, då han åter förmådde tala allvarsamt. — Åh nej, vi lärde oss att sticka, knyppla speisar, korgar af silfverträd, och pappersblommor, och då vi ännu voro barn, byggde vi små altaren och en eremitkoja i trädgården, men taket föll alltid nod; och vid jultiden gjorde vi elt 2