bondson till fremling, beundrade henne, men hon ansåg det så grundlöst att hon ej kände ett ögonbli icks förvirring. Det. sätt, hvarpå hon emottog Gavarre. föranledde markisen att rynka ögonbrynen, och han vände sig till madame de Lestrelle, medan han höll ett vaksamt öga på sin utkorade, och Gavarnie, som satte sig bära heunse, undersökte en docka, som hon utstyrde i mexikansk drägt. — Ni har glömt mitt råd angående formen på jackan. Edra dockor se ut som nunnor. — Ej underligt, alla jag haft ha varit klädda som nunnor. — Utom den skönheten jag medförde till dig, 1 mitt barn, inföll madame de Lestrelle. Har du glömt henne? — Nej, dyra mamma, men hon anlade snart ordensdrägten. Jag minns att jag trodde att om hon kunde väckas till lit i ett kloster, borde hon afstå från verlden. — Och förändringen af drägt var troligtvis tillräckligt att göra henne till ett helgon? sade herr de S:t Xist med en sidoblick. — Vi hade en stor ceremoni, fortfor Marcelle, — vi afklippte hennes hår, henne anlägga den hyta slöjan, och gåfvo henne namn efter den nuuna vi m tyckte om. Ibland, då ingen hörde o hade vi en elak nunna, hvilken bar namnet at en nunna, som vi alla afskydde, och vi läto henne vägra att ta slöjan, men vi ansågo detta så gudlöst, att vi endast hviskade scenen. Var detta äfven er tanke? frågade narkisen. — Nej. min herre, det var Våvettes, warade Marcelle och betraktade honom