Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1869, sida 2

annan äsigt än den man inplantat hos henne, Gavarnie deremot djerft påstod att ingen förståndig menniska kunde hysa just en dylik åsigt. Hon öfvertygades ej lätt, men var mycket uppriktig, oaktadt den smärta det kostade henne att finna huru stridande Gavarnies åsigter, och troligtvis mäns i allmänhet voro mot dem, i hvilka hon hade blifvit uppfostrad. Hennes törst efter kunskaper var kanske ett arf efter fadren, ehuru han endast med tvekan uppmuntrade den, och från honom härledde sig äfven den grundlighet hvarmed hon genomförde allt hvad hon företog sig, antingen en öfversättning ur hennes Plutarchus eller någon obetydlig talang, förvärfvad i Belleisle. Det fanns någonting hos henne, — Gavarnie frågade sig länge förgäfves hvad det kunde vara, — som gjorde henne till den mest inflytelserika personen, hvarhelst hon befann sig, oaktadt hennes lugn och likgiltighet för välde. Hon var omedveten derom, och så var en hennes omgifning, — men det var ett faktum. Det hade varit fallet bland hennes kamrater i Belleisle, och det var äfven så på slottet Lestrelle. Madame de S:t Xist, som skattade välde högst af allt, insåg detta faktum, och motviljan mellan henne och Marcelle härledde sig dan från deras första möte, ehuru markisinnan ej upphörde att önska få henne till sin sonhustru. Gavarnie hade sett dem tillsammans och hade smålett åt madame de S:t Xists alltjemt misslyckade försök att undertrycka Marcelle, likasom hon hade gjort med sina egna döttrar, I (Forts.)