mellan gäller satsen: ,IHvad 1lICKC W-.I sst4e en att nienniskorna skola göra Eder, det skr gören I ej dem! af Då revolutionen af år 1848 utbröt i oe j e, stod katolska kyrkans prester5 t i folkets aktning. Under mer 0 , år bade landet varit stängdt för Så , och förbudet för presterna att g rt inblanda sig i statens angeläde er hade medfört de bästa frukter. le de till sin ntliga verksamhet, h den och kärleksverken, lyckades de de der Lidrig Filips regering förxärssa ti rsamlingars förtroende och tillgifhet, och blefvo sjelfva, i utöfvandet af fr detta kall, likrade af en kristlig-demokratick anda. Män, sådane som Lacordaire och Lamennais, hvilka i kristendomens 1iror om menniskornas allmänna brödrap och gemensamma andel i ljus och innet sågo det gudomliga inseglet på desnokratiens sträfvanden, utöfvade stort in-Å flytande såväl inom sitt eget stånd som folkmassorna. Härat låter det i san-Ål. ning rörande skådespel förklara sig, som 70åÅ, när ester Februaridagarne, som k en sjelfsLisk och materialistisk t rgeosie, st i sin första hänförelse så gionens förkunnare och S ade sig till relig Å rde välsignelse öfver det nya . ket. Kommen till mig, I alle, som äro fattige och betungade, hade kriagt. och massorna hängåfvo sig sör u blick åt det hopp, att kyrkan, lif-9 ans anda, skulle samverka med j min till att förverkliga allt som st, godt och menniskovänligt i desstus s Ä s-igter. Det var en dröm, men den så eisade, hvad vi här ofvan påpekat, att t yct bade börjat återvinna folkets nnning och förtroende. vr den ryktbare 2:dre December blef förandradt. Louis Napoleon, sjort sig till kejsare, behöfde alla bun rvandter han kunde vinna, för att hålla en tron upprätt, som han grundlagt på en bruten ed, med tillhjelp af berusade soldater. Han gjorde anbud åt alla håll, men hvarhelst han räckte handon till män af ära, blef den tillbakastött. Så intriutade ock, när han vände sig till sterskapet. Den anda, som då herrade i franska kyrkan, var gallikansk och liberal, och sålänge den andan rådde, var intet förbund mellan statskuppen och kyrkan att vänta. Napoleon II fattade då beslutet att återJalla jesuiterna. Han kände detta sällaps måga att nästla sig in öfverallt, omirkligt, men säkert, utbreda sitt inaude, och han hoppades, att om icke samheten, på hvilken han väl aldrig så dock gemensamheten i intressen a dem villige att understödja — HH —— — 5 honom. Och han missräknade sig ej på deras förmåga att göra sig efterhand gillande. II332 endast misstog sig, då han trodde, att jesuiterna skulle låta bruka sig som verktyg för andra mål än sina egna. Emellertid arbetade de gemensamt under många å att uttränga gallikanerna ur både ia och skolrum. Detta lyckades efOch sålunda vann ultramontaI tor nismen allt större insteg. Stark nog att stå på egna ben, började den redan visa sig kall mot kejsardömet, som fostrat den vid sin barm. Det är från den tiden jesuitismen upp: trider så förmäten och förhoppningsrik ej plost i Frankrike, utan i hela verlden. Trankrike är det land, som framför alla andra ger impulser. Idöströmningen, som såder der, gör sig mer och mindre märköfverallt. Det gäller ej endast om de na och demokratiska idcerna, utan om deras motsats. Herrar i Frankde sig jesuiterna herrar öfver ka, så mycket mer som de redessförinnan bemägtigat sig Rom och Pias N i sin hand. I känslan af una sin magt var det som de vågade Utrirda den ryktbara encyklikan, som håvar tidens civilisation, och planlägga det a mötet, som snart skall sammantrida i Rom, för att förkunna päfvens de och, såsom protest mot , den Fudlösa rationalismen-, Jungfru Marias kroppsliga himmelsfärd. Om jesuterorden är det ekumeniska mö teis moder, är sålunda Napoleon III dess fader, fast han säkerligen är benägen at a barnet. Ekumeniska mötet ha yvext ur decemberstatsstreckets blod Allt antyder ock, att ekumeniska möte skall i kyrkans historia hafva ungesä samma bestimmelse som det napoleonsk: sardömet haft i politikens. Ingenting har kunnat på så släende sätt of