ner, är denna konversation så intressant, utt vi skola försaka vår proverb? 4 — O, nej, nej; bästa Marcelle låt oss rådgöra; hvad skola vi spela? Madame le Tracy, ni hjelper oss väl? Herr de Lancy, herr de Coigny; — kan den amerikanske kaptenen spela, Marcelle? hviskade flickorna och betraktade Gavarnie, som emottog uppmaningen och deltog i proverbet på ett sätt, som förtjuste damerna. Under en kort paus befann ban sig tätt )redvid herr de S:t Xist. — Diantre, sade den sistnämnde med låg röst, det är skada att detta endast är ett impromptu; ni borde ha en roll att lära utantill med ert förfärliga minne. Han talade skämtsamt, men med afsigt; han hade öfvervägt att det var klokare att försona sig med Gavarnie än att utordra honom. Dessutom skulle han knappt hafva kunnat förmå sig till att duellera med en vanbörding. Gavarnie bugade sig allvarligt till svar. — Tiderna ha förändrats, som vi nyss bört, fortfor markisen. Jag hade ingen ide om hvem ni var. Apropos, säg mig hvad som fängslar er här, — modern eller dottern? Jag varnar er att den sistnämnda tillhör mig, och ni vet att jag ej tillåter jagt på mitt område. — Jag har ej den förmånen att förstå er, min herre, sade Gavarnie, som, brann af begär att få behandla herr de S:t Xist så som han hade gjort en gång förr. — Ah, bah, sade markisen och återtog sin roll. ) En liten komedi, som grundar sig på något ordspråk.