Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 1

föreföll henne serdeles passande för honom. En öfverläggning hade egt rum mellan de båda samiljerna, redan innan Marcelle återkom från klostret; madame de Lestrelle var förtjust öfver förslaget, hen nes man antog det äfven, och markisen var passivt belåten, så att, som hans moder anmärkte, , det endast återstod att förvissa sig om känslorna hos den intet anande utkorade. Detta var naturligtvis endast en formell artighet. Flickor hade i dylika fall inga andra känslor än sina föräldrars. Allas förvåning blef således utomordentlig, då Marcelle, vid underrättelsen om alla dessa redan vidtagna åtgärder, begärde betänketid. Herr de Lestrelle beviljade uppskofvet, ehuru något häpen öfver detta bevis på en sjelfständig vilja, men markisinnans stolthet blef så sårad genom hennes tilltänkta svärdotters tvekan, att hon skulle hafva afbrutit alla vidare underhandlingar, om hon ej hade haft kraftiga skäl för att önska denna förbindelse. Herr de S:t Xist blef så öfverraskad, att det ingaf honom litet intresse för saken, och han gjorde sin uppvaktning så ofta konvenansen det tillät, ehuru ban emottogs med en tillbakadragenhet, som han tillräknade en i kloster uppfostrad flickas blyghet. Gavarnie träffade honom ofta på slottet Lestrelle, men då han såg honom mera sysselsätta sig med grefvinnan än med Marcelle, upphörde han att sätta tro till den underrättelse gamla Catherine hade meddelat honom. Marcelles kalla likgiltighet tröttade markisen, hvaremot hennes parisiska moder passade honom förträffligt. Marcelle skulle svårligen hafva kunnat förklara sitt misshag, som hade öfvergått till verklig motvilja.