Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 1

taga i ringdansen. IIon förenade sig i denna anhållan med en ifver, som föranledde hennes fader att småle. — Gå då, lilla barnesiska, dansa af hjertans lust med herr kaptenen, men inte la bourrte ). — Ah, hvilken skada! sade Marcelle. — Låt oss då dansa så länge vi kunna, min herre, och hon intog sin plats med en fröjd, som tycktes förklara henne samt utropade: — Hvilken förlust att jag under så många år fått försaka pappas födelsedag. Det är den gladaste dagen på hela året! Marcelle var ej den enda, som tyckte sså. Gavarnie var helt och hållet af samma tanke, och gräsplanen under träden blef en sjö af hufvuden, gamla, unga, i vackra, fula, alla satta i rörelse genom den allmänna hänförelsen. Der funnos röda och blå mössor, skarlakansröda hufvor och gula schalar; under träden låg en hop paraplyer, begagnade tidigare på dagen för att skydda sina egare mot solens strålar, hvilka de nu hade glömt, — röda, plå och gröna paraplyer; öfverallt bjerta färger och rörelse, grönt löfverk och den blå sommarhimlen; damm, som uppsteg i täta moln, oaktadt vattningen, här och der ett hufvud, som höjde sig öfver hopen, då någon rask dansör upplyftade sin dam i sina starka armar. Dansen anfördes af I Martin, den unge mjömaren, hvilken tid efter annan gjorde ett laftsprång med ett skri likt en roslågels, då dansen blef allt mera nationell; klarinettens gälla toner förenade sig med basunens djupa brummande, ssvarta ögon gnistrade, bronsfärgade ansisägten syntes och försvunno i dan) En liflflig fransysk nationaldans.