på Vallnerteatern i Berlin spelades 135 säger etthundratrettiofem aftnar efter hvar andra för fulla hus, har i Sverige blifvi omdöpt till , Teaterlif (Hodell) och så har jemväl ,, Eine leichte Person för os: framträdt som Syfröknarna. Hvad som utmärker alla dessa stycker är å ena sidan en utpräglad realism; de särskilda individerna, som framföras, ärc alla nästan med fotografisk trohet afkopi erade från verkligheten, och häruti liggei ofta just resp. författares eller bearbeta res styrka. Å andra sidan finner man nästan alltid en god och verkligen sedlig tendens genomgå det hela; sista tablåer visar oss vanligtvis den förföljda oskuldens seger; Detta allt framställes nu gemenligen i en mängd taflor, hvilka med hvarandra hafva ungefär samma sammanhang som perlorna på ett perlband, men hvilka som oftast äro späckade med qvicka kupletter, på kända och populära melodier samt utmärka sig för en liflig dialog. Syfröknarnadela fel och förtjenster med öfriga stycken afsamma genre. Stycket väger visserligen ej tungt på konstens vågskål, men tack vare den goda tendensen, de många sannt komiska scenerna, de fyndiga kupletterna, hvaruti hr Hodell är en mästare, skall det dock alltid af den stora allmänheten mottagas med högljudt bifall. Och det bifall, som sistlidne Söndag kom detta stycke till godo, var sannerligen icke tystnadens; det gaf sig luft i täta applåder och framropningar. Om ock författaren torde kunna tillräkna sig en del af denna framgång, torde dock lejonparten deraf hafva tillkommit de spelande. Samtliga dessa uppförde stycket helt och hållet con amore. Synnerligen framstodo herr och fru Wagner samt herr Pettersson. Herr W. var en öfvermåttan glad och skämtsam Pelle Lundqvist; fru W. en klädståndsfru af rätta sorten, sqvalleraktig och pratsjuk, ja man tyckte sig vid åsynen af henne nästan försatt midt in på Österlånggatan i Stockholm; hr Pettersson, den godmodige Fiolin, med sitt eviga ,c g h fiss var en sångare som få, en instrumentmakaregesäll som ingea. Poliskonstapel Ströra hade en ypperlig representant i herr Holmquist, som, på melodi af ,, Malins milda öga så förträffligt tolkade en poliskonstapels vedermödor i tjensten, att publiken, som ej var nöjd att höra dessa en gång, genom starka da caporop förmådde hr H. att sjunga om sin fosterländska sång för andra gången. Den svärtade oskulden, den sentimentala Julia spelades törhända något allt för sentimentalt af fröken Arenander. I pigan Fina hade man nöjet helsa fru Bergström välkommen. I öfrigt bidrogo, som sagdt är, samtlige medspelande, och ej minst sjelfva Syfröknarna, med sina näpna drägter och dito ansigten, till den framgång skycket rönte hos publiken. Om ej alla tecken svika torde stycket komma att inbringa ännu åtskilliga fulla hus. —M—