Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 2

Regeringens beslut, att syroch båkafgiften för fartyg gående mellan inrikes orter skulle tillsvidare, från och med nästa års början, upphöra att utgå, föranleder Aftonbladet till följande, såsom oss synes, riktiga erinringar, i hvilka vi igenkänna en penna, som förr med särskildt intresse afhandlat detta ämne. Aftonbladet yttrar: De bemödanden, som på sista tiden blifvit gjorda att befria sjöfarten från dessa obehöriga bördor ha lyckligtvis börjat bära några ringa frukter, oaktadt man vid behandlingen af hithörande angelägenheter ännu fortfarande får höra de om en besynnerlig begreppsförvirring vittnande uttrycken, att de i en sådan riktning ifrågasatta stegen afse -uppmuntranoch ,understöd åt den näring, om hvilken det är fråga. Den lägervall, hvari den svenska rederirörelsen hotar att förfalla, under det samtidigt behofvet af fartyg för att förmedla varuutbytet med andra länder tillväxer, synes så småningom börja ådraga sig uppmärksamhet och väcka till någon eftertanke. Sälunda beslöt sednaste riksdag en hemstallan till regeringen, huruvida icke fyroch båkafgiften af fartyg, gående emellan nrikes orter, kunde antingen nedsättas och uppbörden deraf förenklas, eller ock möjligen helt och hållet upphöra. I dag ha vi att inregistrera regeringens beslut med anledning af denna framställning, och det är oss ett nöje att nämna att genom detsamma fyroch bäkatgisten för inrikes orter emellan gående fartyg blifvit från och med naängen af nästa år tillsvidare afskaffad. Då det under riksdagsförhandlingarne i ämnet utreddes, att besparingar å fyroch båkmedlen förefinnas till belopp af mellan 3och 400,000 rdr, oaktadt de betydliga summor, som blifvit använda för nya fyranläggningar och för lotsoch yriorättningens utveckling, så synes icke synnerlig vekan böra hafva mött beviljandet af denna efergift, som icke torde komma att minska inkomsten af fyroch bakmedlen med mera än omkring 30,000 rdr årligen. Så ringa är i sjelfva verket len lindring i den kontanta och dirckta beskatting, som genom afgiftens efterskänkande uppstår den inrikes sjöfarten; men denna åtgärd medför nämnde sjöfart en vida betydligare fördel ech en större besparing genom befrielsen från det vesvär och de formaliteter, som varit med afgiftens rlaggande förknippade, och staten befrias på samna gång från en invecklad och utan trifrel för lensamma ganska kostsam uppbörd, till följd hvaraf len verkliga minskningen i statsinkomst icke ens orde kunna anses uppgå till det belopp som afitterna utgjort. Vi hoppas således, att den genom le begagnade orden tillsvidare antydda möjligheen af afgiftens återinförande icke skall behöfva frågasättas, utan det snarare vara att hoppas, att let nu tagna obetydliga steget må snart följas af ndra i samma riktning. Sådant blir icke något understöd åt sjöfartsnäringen, det blir blott en ättvisa, som staten är den skyldig.