Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1869, sida 2

Vid kolkskoleläraren L. P. kammarströms graf. Den redlige lärarn har funnit Sin ro efter trägnaste möda. Den tryggaste hamnen han hunnit; Men minnet ej göms hos de döda. Hvar trifdes han bäst här i lifvet? Hvar fann han det ljufligt att vara? På fåltet, som var honom gifvet; Framför sina lärjungars skara. Der sådde han ut på förhoppning Sitt säde med nit och med ifver Och njöt vid hvar löftesrik knoppning En glädje, som mångas ej blifver. Väl mången, som ytligt betraktar Det kall, som den hänsofne skötte, Ej stort, blott besvärligt det aktar, Som om endast mödor der mötte. Men han höll sitt uppdrag i värde Och älskade det till sitt sista; Fast derpå sin kraft han förtärde, I trohet han aldrig sågs brista. På länge ej plågan förmådde Att honom ur barnkretsen draga; Först då döden sjelf honom nådde, Af den han farväl måste taga. Ej här synas frukterna alla Af redliga nitet och mödan; På hinsidan grafven der falla Väl ock några ax utaf grödan! Sof roligt, du tjenare trogne! Njut lönen i eviga friden! För himmelens lador det mogne, Som troget du utsått i tiden!