af bankens tillgångar eller skulder, erfors att slika finnas för ett belopp af mark. 164,245: 24, deraf likväl de å de största summorna, slutande sig å 34,658 mark, utom upplupna räntor, måste lemnas utan allt afseende såsom fullkomligt värdelösa. Bankens behållna kapital utgör derföre 129,557 mark emot 151,000 mark, hvartill insättarnes konto torde uppgå. Vi ga torde, ty något bokslus är ännu icke färdigt. En stor del af förlusterna kunna belt och hållet skrifvas på en oförsvarlig förvaltnings räkning. . Förslagsvis ha vi hört uppkastas. att om bankens samtliga fordringsegare kunde fås tillsammans, borde man kunna förmå dem att afstå 4 års räuta, hvilket skulle vara tillräckligt för att åter fylla deficit samt bilda ett litet reservkapital. Likväl skulle det icke förmenas insättare, som vore i behof af penningar, att äfven under tiden utfå sin iusats, dock med rabatt: sta året af 24 AÅ, det 2:dra 18 3, det je 12 Å samt det 4:de 6 Z. På detta sätt kunde en konkurs undvikas, fordringsegarne likväl obetaget att genast ka process mot de nu lefvande principalerna och bokhållaren för ersättande af bankens genom dem lidna förluster. — Om guldsökeriet i Lappmarken berättar O. W. S. bland annat följande: Här har under flera veckor talats om att guld i större avantiteter påtunnits i vårt län. För 30 år tillbaka hittade aflidne kronofogden Elfving på Kemijokis norra strand guldflisor uti en fristående större sten. . Sedan dess har undersökningar på kronans bekostnad särskilda gånger skett vid Tomiflodens stränder och källarmar samt i Kuusamo socken. Under sommaren 1868 pågingo, en på styrelsens försorg, undersökningar, ledda af bergsingeniören Lihr, uti Lappska bergen eller de från det s. k. Suolaselkä till Ishafvet utlöpande vattendelande höjdsträckningarna, i hvilka man trodde att guld skulle finnas, emedan året förut på norska sidan sådant funnits på lika beskaffade trakter. Vid verkställda vaskuingar på strömbräddarne hittades denna gång likväl ej mer än en ringa mängd små paljetter, hvilka ingalunda nu, mera än förut vid de staten bekostade undersökningarna, uppmanade att fortsätta arbetet. Nu tyckes likväl det af mången betviflade påståendet, att vårt land är ett Suldland, komma att besannas, ty tvenne f. d. Kalifornie-resande, Ervast och Lepistö, ha under sednaste sommar med vederbörandes tillstånd vandrat omkring i Lappland för att söka guld, och verkligen äfven funnit sådant i den mängd, att de bland annat haft att uppvisa en bit, vägande, om vi minnas rätt, 8 dukater, utom flera mindre stycken. Länestyrelsen har af dem tillöst sig guld för 93 mark, för att sända till Helsingfors. Huru mycken ifver dessa män ådagalagt vid sitt arbete och hvilka ansträngningar det fordrar, synes deraf, att de under fyra veckors tid vandrade i okända ödemarker, långt från menniskoboningar; de skulle ej ännu ha öfvergifvit sitt arbete, om ej brist på proviant tvungit dem dertill, hvarefter de under ett par dygn reste nedåt längs Ivalojoki, innan de påträffade andra menniskor. Till ofvanstående notiser ur O. V. S. tillägger Hels. Dagblad, att en tredje kamrat till de tvenne ofvannämnde, en f. d. finsk sjöman från Brahestad och derefter guldsökare uti Australien och på Nya Z2eeland, vistas på orten i afsigt att utverka tillstånd till vidare guldletande i Lappmarken. Resultatet af männens sommararbete deruppe lärer icke vara så dåligt ity att de tillsamman lära hafva en netto behållning på omkr. 60 uns guld, hvilke torde kunna uppskattas till omkr. 6,004 mark. Huruvida det dock någonsin kan blisv det ringaste lönande för finska kronan sjel att bearbeta guldanledningarne i Lappmar ken, kan starkt sättas i tvilvel.