Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1869, sida 1

celle ånyo förundrad, ty det var så vanligt att uppfostra flickor af hennes börd i kloster, att hon knappt kunde tänka sig något annat uppfostringssitt. — Men tant tyckte inte om att ha pensionärer, och hon emottog endast några få som en gunst, såsom till exempel fröknarne de S:t Xist. — Ett kloster. Det innebär ett så angenämt, oskyldigt lif; jag kan föreställa. mig dess behag. — Verkligen, min herre? Jag hoppas att mina skildringar af verlden äro sannare än hvad edra skulle bli af klosterlifvet; men nej, båda äro sköna; — det är endast obekanta saker, som äro sköna, tror jag, tillade hon, och öfver hennes ansigte flög samma moln, som hade fördystrat det under Gavarnies förra besök, men det undanträngdes af ett älskligt leende, då han svarade: — Jag fruktar att ni har glömt lektiohen om lotusblomman. Men vill ni inte erätta något om klosterlifvet? — Åh, min herre, missförstå mig ej. Itvifvelaktigt finns det kloster med heliga, annt gudfruktiga qvinnor, hvilkas böner indra verlden från att bli allt sämre; nen vårt — — min tant var en förnäm lam, och hon samt priorinnan voro ej oda vänner; båda ansågo sin familj varå en ädlaste och sökte att finna någon ) äck på den andras stamträd, och modren riorinnan kunde ej förlåta min tant hen-! es missbilligande af att hon hade sin 1 miljs stridsrop ingraveradt på sin kräkla; i on sade att det endast var afundsjuka,, t om föranledde detta missbilligande. I — Och hvad innehöll denna devis? fråade Gavarnie, som roades af dessa medelanden.