Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1869, sida 2

len, och nu blir han nedgräsd med troll karlen. — Den gamle kanaljen förtrollade klost ret Maugardes kreatur, tillade pater Josepl med ett hånskratt. — Han erkände det då man hotade honom med tortyren, och han skulle nog fått sin lön, om den onde inte haft så brådtom att ta honom och knäckt hans hals i natt. — Herrn har väl en smula åt oss? tillade han och sträckte ut sin hand. Utan att bry sig om munkens uppmaning vände Gavarnie sig bort med en häftighet, som ingaf den vördige patern en föga gynnsam tanke om honom. Munken skakade sitt lurfviga hufvud, brummade något och gick in i närmaste hus. Gatorna föreföllo Gavarnie afskyvärda efter detta uppträde. Han kunde ej glömma den gamle herden, hvars vördnadsbjudande gestalt han hade beundrat under högtiden, samt hans stackars trogne hund, — båda två mördade för att dela samma vanärande graf. — De ha åtminstone sluppit undan dessa djur till munkar, mumlade Gavarnie, då han lemnade Ibarraye och trädde ut i dalen. Det var en grönskande, fruktbar dal, men vid hvarje steg erhöll hans harm ny näring. Vägarne voro nästan ofarbara, emedan de skulle underhållas af missnöjda bönder, kallade från arbetet, genom hvilket de vunno ett knappt lifsuppehälle, för att arbeta för sin godsherre, Det utgjorde en del af de åligganden, hvartill de voro förpligtade såsom arrendatorer, men det var en afskydd tjenst, åtföljd ar stora mödor och otta orättvist påtvingad dem, och bönderna voro svaga samt liknöjda tillföljd af dålig föda. Just