Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1869, sida 2

samma att lätt kunna förtjenas. Gatorna voro uppfyllda af tiggare, ehuru en föregående styrelse hade gjort en stor kraftansträngning att förstöra tiggeriet i Frankrike genom att hänga flera tusen personer, hvilka blifvit öfverbevisade om att de lefvat af almosor. Stympade eller gamla soldater sutto och vaktade med ömkansvärd ijver efter möjligheten att få en sou; trasigas barn krälade i portarne eller smögo sig ut på landet för att stjäla rofvor, med fara att blifva genompiskade af profossen, ifall de upptäcktes. Der fanns ingen handel, ingen verksamhet, intet lif. Gavarnie brukade ströfva omkring istaden, der han fann beständig näring för sin harm mot styrelsen och adeln, då han såg sig omkring. En gång hörde han ett sorl nära fängelset; tvenne konstaplar i hvita rockar med gula uppslag kommo ut och talade häftigt till en hop folk, som genast sänkte sina röster och smögo sig ödmjukt bort, men Gavarnie hörde en man mumla någonting likt en hotelse, och förtjust äfven öfver ett så litet tecken af mod, hejdade han honom och frågade hvad som var å färde. Mannen var en väsvare; hans bleka ansigte antog ett oroligt och misstroget uttryck, och han svarade buttert: — Ingenting vigtigt, herre. — Men någonting har händt? — Bäst att herrn frågar fader Joseph derborta; och medan Gavarnie vände sig för att se hvilken som menades, skyndade väfvaren bort och var snart sysselsatt med sin skottspole bakom ett af de små fönstren samt lyckönskade sig att hafva undkommit en ögonskenlig snara att narra honom uttala något missnöje.