Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1869, sida 3

Blandade ämnen. Tyska sörbundsdagen. Man läser i den i Stuttgart utkommande ,,Demokratische Correspondens följande: I Luxembourgs tidning för den 27 Augusti finnes en offentlig stämning af en der boende mr Schmitz, hvari på begäran af en mr Worms i Paris, hvilken för några år tillbaka sålt ett hus jemte ett omkringliggande fält till tyska förbundet, stämning kungöres mot ,den fordom durchlauchtiga tyska förbundsdagen, förut förlagd till Frankfurt am Main, på sista tiden hemma i Augsburg, men nu utan känd boningseller vistelseort. Förbundsdagen skall betala en köpeskilling af 13,200 franes jemte ränta sedan den 1 Februari 1863. Då utom förbundsdagen äfven storhertigdömet Luxembourg är instämdt, är det sannolikt. att käranden erhåller sin fordran. — ,, Neue freie Presse gifver mr Schmitz den försvunna förbundsdagens adress i följande ord: ,,Förbundsdagen bor, der den alltid bott, i en nations, en verlds fullkomliga förakt. En besynnerlig samling. I en nyliden afliden gammal ungkarls bostad i Köpenhamn fann man en samling af omkring 40,000 gamla korkar; sådane, som varit uti vinbuteljer, lågo i säckar, och de, som varit i ölbuteljer, voro förvarade i korgar. Hela samlingen inköptes af en handlande för 46 rigsbanksdaler. List mot list. Ij medlet) af sednaste månad infann sig en ordensbeprydd herre med elegant utseende hos en af de förnämsta juvelerarne i Wien och sade till honom: Jag behöfver tjugotusen gulden; vill ni låna mig summan på detta diamanthalsband. Juveleraren undersökte diamanterna, som voro af det renaste vatten och ett betydligt värde, samt förklarade sig villig att låna den åstundade summan. I samma ögonblick anmäldes, att ett fruntimmer ville tala med honom. Han lemnade rummet på en sekund för att bedja damen vänta, tilldess han expedierat den lånsökande, och då han återkom förvissade han sig om att halsbandet ännu låg i skrinet, hvarpå han utbetalte penningarne. ,Om åtta dagar kommer jag tillbaka för att afhemta mitt halsband, sade herremannen och gick derpå sin väg. Det gick åtta dagar, det gick fjorton dagar, men ingen herreman infann sig, och juveleraren, som fick lust att betrakta diamanterna, uppdagade till sin fasa att de voro falska. Och likväl var han säker på att de diamanter, som blifvit honom förevista, voro äkta. , Huru kan en äkta diamant förvandlas till en lumpen glasbit? frågade han polismästaren, till hvilken han vände sig. ,Det kan jag förklara för er, sade polismästaren; den dam, som ville tala med er, medan ni höll på att uppgöra affären med berrn, var i maskopi med honom och afbröt er blott för att han skulle bli i tillfälle att utbyta de äkta diamanterna mot oäkta stenar. Men jag skall säga er, huru ni skall få reda på tjufven. I natt skall en af mina polisbetjenter låtsa, som han ville bryta sig in hos er, och i morgon skall ni anmäla på poliskansliet, att det skett en inbrottsstöld hos er, och dessutom ställa så till att saken blir omtalad i tidningarna. — Juveleraren gjorde som polismästaren rådt honom och averterade i alla blad, att en inbrottstjuf frånstulit honom en stor mängd juveler, bland hvilka olyckligtvis befann sig ett diamanthalsband, som icke tillhörde honom, utan ar lemnadt i pant för tjugotusen gulden och var värdt samma summa fyrdubblad. Historien väckte stort uppseende, hela Wien talade om den, och några dagar sednare infann sig herrn, som pantsatt halsbandet, och återfordrade sin egendom. Man kan lätt tänka hvad följden blef. Tjufven blef gripen af en härvarande polisbetjent, och sålunda fick man genom polismästarens fyndighet fatt på förbrytaren, som för sent insåg att han fallit i en snara. Räfjagt med träsko. 1. Mariestads Veckobladläses: Hur otrolig nedanstående händelse än synes, har likväl dess sanningsenlighet blifvit intygad af flere trovärdiga personer. En gammal räfjägare vid namn Nils, som i många år födt sig och sin familj med att skjuta och fånga räfvar i saxar, gick häromdagen ut i