Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1869, sida 2

klostren, inga kloster mer! Ingen vet hvem som ropade, och polisen stängde teatern och arresterade några af aktörerna. Men nu lär vi få teater igen. Alla menniskor tyckte om pjesen derför att den förargade myndigheterna. — Jaså, sade Gavarnie tankfull, ty emedan han kände huru ängsligt styrelsen öfvervakade scenen, samt alla aktörers fruktan att misshaga myndigheterna, såg han ganska riktigt i denna plötsliga djerfhet ett slående tidens tecken. — Det påstås, fortfor Catherine, — att en förnäm herre hade stort intresse af att få sin pjes spelad här, men herrn har inte varit här tillräckligt länge för att veta det, eller hvarför alla menniskor trängdes för att se den. — Var det af medlidande för klosteroffren ? — Ja visst, fastän jag för min del tycker bra om klostren. IIvad skulle man annars göra med alla flickor, som inte äro tillräckligt rika eller vackra för verlden? De kunna ju inte stanna hemma och sätta sina familjer i misskredit som gamla flickor. Men herrn måste veta, att på ett slott här i närheten finns en familj så förnäm som guld, men deras adelskap är också allt guld de ha, för de äro så fattiga som råttorna i Jobs hus. Först ha vi fru markisinnan, den stoltaste dam i hela Frankrike, hennes herr son — bah! fråga mig inte hvad jag tänker om honom, — och tre döttrar. Den ena af dem blir kär i en kusin, lika så fattig som hon jelf; det blir upptäckt. Vips skickas fröken till ett kloster, fast hon gret händerna tulla, och nu har hon tagit slöjan.