Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1869, sida 2

fransman. Han undrade om det hade varit en läskarl eller prest, äfvensom huru länge sedan han hade studerat denna digra volym, och han roade sig med att om denne okände uppgöra en verklig roman, hvars intresse förhöjdes genom Catherines undanflykter, då han frågade henne hvarifrån hon hade fått boken. Efter en tid ökades hans intresse, då han i kanten upptäckte ett slags tecken, af hvilka några antydde gillande, andra tvifvel, och de förra igenfunnos vid hvarje ädelt och skönt uttryck, likasom hade den läsandes ofullkomliga kännedom af språket blifvit ersatt af en instinkt, som sattade meningen af dessa uttryck. — IIvem min okände än må vara, tänkte Gararnie, — så har han en ädel själ, och då han vände bladen, fann han sig med ett intresse, hvaröfver han sjelf skämtade, leta efter den förre läsarens anteckningar. I boken stod ej något namn antecknadt, och vapnet på permen sade honom ingenting, ty han var okunnig i heraldiken, som vid denna tid var så vigtig i Europa, och ringaktade kanske en kunskap, hvilken adeln försäkrade ej kunde rätt läras af någon annan än dem sjelfva. För hvarje annan i Ibarraye skulle den gyldene stjernan i azurblått fält genast hafva yppat egaren af Plutarch, och herr Luchon, hans värd, som en gång besökte honom, anmärkte: — Jaså, herr grefven har lånat er en af sina böcker. Det finns en hel mängd i hans rum i första våningen.