Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1869, sida 2

— Min husbonde skrifver i dem, svarade Catherine, som erinrade sig herr Luchons kontorsböcker. — Hm! Känner ni någon, som skulle vilja låna mig några böcker mot betalning? — Heliga jungfru! Betala för att få låna en bok! skrek Catherine i ett gällt trescendo af förvåning. — Hvem har väl nånsin hört ett sådant slöseri med pengar? Men vänta. Jag kan skaffa er en bok, en stor bok, om ni vill betala litet för att få ha den. Skall jag gå efter den? Jaså, herrn var på slottet Lestrelle i eftermiddag? — Hvad är det för en bok, Catherine? — Det kan jag inte säga. Man lär sig inte att läsa vid döpelsen, men det måste vara en fin bok, — hon är så stor. Tycker herrn att två sous blir för dyrt? — Nej, nej, skaffa endast hit den, svarade Gavarnie, som tänkte att något är bättre än intet. Catherine återvände snart med triumferande mine och bar en diger foliant, inbunden i maskätet läderband samt försedd med väl arbetade silfverknäppen. — Se här, herre; är den värd två sous? — Ja, hvad som helst, svarade Gavarnie, förvånad öfver att finna en mycket gammal engelsk öfversättning af Plutarchs lefnadsteckningar, desamma, som Shakespeare studerade och öfversatte i sin Antonius och Cleopatra. — Tack, kära Catherine, hvar har ni fått den här? — Hos en granne. Han blef glad öfver. att ni ville ha den. Men — de två sous, — herre. Man glömmer så lätt sådana der småsaker.