Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1869, sida 3

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Mordbrandsanlåggningen i Majorna. I dag fortsattes i poliskammaren ransakningen med för delaktighet i detta brott tilltalade och häktade skräddaren Anders Eriksson och sågaren Anders Jakobsson. Den tredje af de i målet inblandade och sannolikt den egentlige anläggaren af elden, försvarslöse Anders Johansson, bar åter, som förut är nämndt, gått rättvisan i förväg och afhändt sig lifvet. Till förhöret voro inkallade flere personer för att upplysningsvis höras, deribland äfven Jakobssons hustru, Helena Jakobsson, som lemnade en fullständig berättelse om förhållandena, såväl före som efter branden. Enligt hennes uppgift hade det varit Eriksson, som först kommit på tanken att tända eld på huset och sedan genom allehanda medel ötvertalat och lockat mannen att ingå på detta förslag. En dag i somras hade nemligen E. kommit till hennes man, i ändamål att försöka få pengar för en revers å 50 rdr, som den aflidne Johansson utlemnat till inkassering. På Jakobssons förklarande, att han ej bade några pengar, hade E. invändt, att sådana nog kunde bekommas, om blott J. ville gå in på Erikssons förslag att anskaffa dem. Han hade derpå, först i förtäckta ordalag, men sedan helt öppet, sagt att den enklaste utväg han kände var att tända eld på huset och på så sätt genom assuransens utfående skaffa sig penningar. Något bestämdt godkännande hade mannen emellertid icke denna gång gifvit, men sedermera hade han för henne omtalat, att det blifvit afslutadt emellan Eriksson och honom, att den förre skulle verkställa antändningen och att han skulle derför få 500 rdr. Hon visste icke bestämdt, men trodde dock, att Johansson varit den som anlagt elden, då densamma utbröt. Såväl hon som mannen hade emellertid varit glade öfver att försöket misslyckats och att de således undgått smärtan att veta sig vara skulden till alla de fattiga familjernas ruinerande, som bodde i huset. Af de tilltalade erkände Eriksson, såsom förut, sin delaktighet i brottet, ehuru han sökte att kasta hela skulden på Jakobsson, hvilken varit den, som först väckt förslag om mordbranden och sedermera förledt honom. Jakobsson åter nekade fortfarande med stor köld till att på något sätt ha haft vetskap om och delaktighet i brottet, och fåfänga voro såväl polismästarens uppmaning till honom att erkänna, som hustruns böner, att han genom fullständig bekännelse skulle lätta sitt samvete. Han påstod att allt hvad hustrun och Eriksson berättat vore osanning. Efter det några ytterligare personer blifvit hörda, af hvilka ingen hade något af vigt att upplysa i sjelfva saken, remitterade poliskammaren målet för vidare ransakning till rådhusrätten.