Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 2

AS NN åtskiljda, men jag anser för min högsta lycka att sammanträffa med honom, — min äldste, min bäste vän. — Berätta om honom. Egnar han sig ännu åt indianerna? Hur har han lyckats att göra dem menskligare? Är det möjligt att han inte saknar Paris? — Han saknar ingenting, madame, oaktadt han bibehåller den djupaste ömhet för sin familj. Hans lif är ett sådant, som ej lemnar rum för saknaden. Marcelle blickade upp, då det lifliga uttrycket i rösten nådde hennes öra. Hon var ej van dervid af de vanliga umgängesvännerna i hennes moders salong; men då hon mötte Gavarnies blick, slog hon åter ned ögonen med instinktartad förbehållsamhet och återtog sin teckning, sedan hon väckt hos honom en egendomlig, nästan häftig önskan att åter förmå henne uppslå sina milda, hasselbruna ögon samt adagalägga något intresse. Han kunde knappt igenkänna i denna tysta, passiva flicka den unga qvinna, han hade sett på morgonen. — Beskrif min brors lif för oss, min herre, återtog madame de Lestrelle, — ni kan ej göra oss större nöje. Min dyre Laurent! Ingenting intresserar Marcelle mera än att höra något om sin onkel; är det ej så, mon ami? tillade madame de Lestrelle och vände sig till sin make. Men derefter fortfor hon med en af sina hastiga tankeombyten: — Men huv kommer det till, att niredan är hemma, min dyre Edmond? Och hvar hade ni den lyckan att träffa monsieur? — Ah, min vän, jag skall framkalla