Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1869, sida 3

Jocn moter mken at ett tyg; han Iytter på den, gräfver med handen och upptäcker — örat och kinden af en menniska. Gripna af fasa ila Langlois och hans hustru från stället. De begitva sig till jernvägsstationen, möta på vägen en vinhandlare, för hvilken de omtala hvad de sett, och träffa vid stationen en polisbetjent, som de föra till stället. Ryktet sprider sig hastigt. Några ögonblick derefter anlända en poliskommissarie och en läkare. En murare, som nyfikenheten ditlockat, och som medförde en spade, gräfver, på ö Pelsierstemänneus begäran, upp det rysliga fynet. Han behöfde endast undanskaffa jorden till ett djup af 3 eller 4 tum, men hemligheten, som mötte honom under detta obetydliga djup, var sådan, att hans krafter svigtade. Han var under arbetet nära att svimma. Packade intill och på hvarandra lågo de blodiga, af förfärliga sår vanstälda liken af en qvinna och fem barn — fyra gossar och en flicka — från 16 till 2 år gamla, uti en graf 1 fot djup, 10 fot lång och 212 fot bred. Att mordet kort förut blifvit begånget, bevisades deraf, att liken ännu icke förlorat sin lifsvärme, och att dödsstelheten ännu icke hade inträdt. Af den medikolegala besigtning, som efteråt töljde, framgick med visshet, att åtminstone modren blifvit lefvande begrafven. Ingen af de närvarande igenkände de olyckliga offren. Frampå förmiddagen fördes, liken till la Morgue, för att blifva igenkända, under förutsättning att någon menniska bland de millioner, som finnas der, kände dem. IV. Likhuset. Bakom expositionssalen i la Morgue finnes ett rum, kalladt reningssalen. Här stå bord af sten, belagda med zink, som öfverspolas af hvar sin stråle från en vattenreservoar. På dessa nedlades liken. Den medikolegala besigtaingen, som verkstäldes af doktorerna Bergeron, Penart och Trelat, gaf följande resultat: Qvinnan. Omkring 40 år gammal. Anletsdragen, ursprungligen behagliga, redan temligen medfarna af åren, men kroppen välvuxen och särdeles vacker. Hon hade emottagit mer än trettio knifstygn, dels i venstra bröstet, dels i ryggen, dels under halsen. Ett af knifstygnen hade under hakan inträngt i munnen. Ansigtet bar ännu intrycket af den fasa hon känt i dödsstunden. Enitstygnen hade utdelats af en osäker hand och liksom i feberaktigt raseri. Intet enda bland dem alla kunde hafva medfört ögonblicklig död. Af hjertats tillstånd kunde man antaga, att hon lefvat en fjerdedels minut efter att hafva blifvit begrafven. Af kropparnes läge i grafven synes framgå, att qvinnan var det första offret. Mördaren betjenade sig uteslutande af knifven, då han afdagatog henne. vidare har ban brukat knifven mot den äldste af gossarne, men fullbordat detta mord med en hacka, som han sedermera uteslutande användt. Ovrvinnan var hafvande, i sjette eller sjunde månaden. Fostret var, då mordgerningen föröfvades, lefvande. Den äldste gossen. Sexton år gammal. Hufvudskäalen krossad, och ett gapande sår å halsen, hvilket omedelbart medfört döden. Den andre gossen. Fjorton år gammal. Bakdelen af hufvudet krossad af ett slag, som kan ha medfört ögonblicklig död. Gossens ansigte särdeles intelligent och behagligt. ö Den tredje gossen. Åtta år gammal. Värst misshandlad. Det var sannolikt han som ropade: -.mamnia,: ack mamma! Ena ögat utslaget. Tre svåra sår, som sträcka sig från venstra örat till det utslagna ögat. Den fjerde gossen: Tre år gammal. Hufvudet krossadt. Flickan. Hutvudet krossadt, magen uppskuren. Samtliga liken hade för öfrigt en mängd hugg. i ansigtet, tillfogade dem sannolikt för att göra dem oigenkänliga. Le petit Moniteur meddelar poträtter i träsnitt af dem alla, giorda efter fotografier, som tagits i la Morgue. Trots de förfärligt massakrerade dragen ser man ännu, att såväl qvinnan som barnen haft ett ganska fördelaktigt utseende. Huru man upptäckte, hvilka de mördade voro. Deras kläder befunnos fina, till och med eleganta. Qvinnan var klädd i svart siden, bar guldörhängen, guldur med lång guldkedja och diamantring. I hennes ficka fanns en portmonnä med sex jernvägsbiljetter och s francs. Mördarne hade således icke haft för afsigt att plundra offiren på hvad de medförde, Ett hade mössor med guldtränsar. ar af gossarne En af dem bar den uniform, som brukas i lycterna. Af allt detta framgick emellertid ej hvilka de voro. Ingen af de besökande i la Morgue igenkände dem. Men en knapp, en enda knapp, utien af gossarnes benkläder, gaf en ledning åt spaningen. På knappen lästes: Thomas fils ain å Roubaiz. Roubaix är en fabriksstad med 80,000 innevänare. En polistjensteman begaf sig genast dit, försedd med fotografier af de mördade, och visade dem för skråddaren Thomas. Denne igenkände ögonblickligen dem alla. Med tärar i ögonen, ty han var nära bekant med familjen, berättade han, att det var hans granne, fru Kinck och hennes barn, Emil (den sextonärige), Henri (den fjortonårige), Alfred (den åttaårige) Achille (den treårige) och Marie (den lilla flickan, ett förtjusande barn). Om familjen Kincks ställning och inre förhållande meddela vi underrättelser längre ned. Vi återvända nu till Paris. VI. Hvad en drosk-kusk kade att sörtälja. Bland de oräkneliga, som genom tidningarne underrättades om upptäckten i Pantin, var äfven en drosk-kusk, som blef desto mer gripen af hvad han läste, som han om Söndagsqvällen hade befordrat ett fruntimmer och fem barn till trakten af Pantin. Han skyndade att underrätta polisen och tidningarne om hvad han visste. Se här hvad han berättat för en af tidningen Figaros referenter. Det ötverensstämmer med hans vittnesmål inför polisen. . Tänk er, min herre, att det är Söndagsqväll kl. 11. Jag kom från jernvägsstationen med tom droska och såg mig om efter kunder. Då ser jag några personer, bland hvilka ett storvuxet fruntimmer, som gifva mig tecken att stanna; det var utanför hr Rignys hus (värden å Hotel du Chemin de ter du Nord). Jemte fruntimret var det en ung karl och fem barn. Den unge karlen bjelper först fruntimret upp i vagnen, derefter barnen, och sätter sig sjelf på sätet bredvid mig, just der ni nu sitter. Då fruntimret steg upp, sade han till henne något, som jag icke hörde. Derefter säger han till mig: , Porte de Flandre. Jag körde således till Porte de Flandre, men när vi anländt dit, säger han: ,det är icke här; jag har misstagit mig. Då låter han mig följa en gata, som börjar nära fästuingsverken vid gatan Magenta och slutar vid vägen till Pantin. IIastigt rör han min arm. Jag stannar vid hörnet af gatan Davoust. Den unge karlen hoppar ned från sätet, går till fotsacken och hjelper damen, den lilla flickan och en af de små bröderna att stiga ned. Till mig och de tre andre, som äro qvar i åkdonet, säger han: , vänta på mig. Han och frun och de två små gå ned åt Pantin-vägen och försvinna egenart I märlkrat Parnan 3 Jaanan vän.