lidit skeppsbrott i den storm hon sjelf sramkallat. Det sticker nu fram, att det ej var den historiska sanningen, som låg den goda frun om hjertat, då hon offentliggjorde dender uppsatsen i Mac-Millans Magazine, för hvilken vi nyligen redogjorde, och hon har ännu icke velat beqväma sig till att framdraga den lady Byrons promemoria, på hvilken hon grundat sin anklagelse. Då hon tryckte blodskammens brännmärke på skaldens panna, var det i religionens namn, ad majorem Dei gloriam. Hon hade med grämelse sett, huru Englands ungdom begärligt insuper den kätterska anda, det fina gift, som hon funnit i Byrons dikter; för att göra honom grundligt afskydd och få hans verk förvisade från alla sippa och söndagstromma mis sers bokhyilor, var den hemlighet, hvara hon kommit i besittning, henne synnerligt välkommen, och hon frågade sig icke, hvad tusental, äfven bland de fromme, nu fråga henne: om det icke vore möjligt, att lady Byron, förblindad af svartsjukan, misstagit sig, och om man icke, der fullt tillförlitliga bevis för ett brotts tillvaro fattas, bör tveka något, innan man griper till brännjernet, helst om den anklagade är död och icke kan försvara sig. Emellertid hafva nu i tre veckors tid tidskrifts-artiklarne, tidnings-polemiken, klubbdiskussionerna och salongspratet i Storbrittanien rört sig kring namnen Byron och Beecher-Stowe. Stormen, som den fromma frun uppväckt, har rasat från skottska högländerna ned till yttersta udden af Cornwallis, och de oräkneliga röster, som förnummits uti den, hafva nistan alla, hvar på sitt sätt, vittnat, huru älskad Byron är af det folk, för hvilket han sjungit. Hade det gällt att afslöja en hycklare, skulle fru Stowe säkerligen fått allmänna meningen med sig, men hon hade då haft bättre tillfälle att lyckas i sitt uppsåt, om hon företagit sig att granska männen inom sitt eget partis läger. Nu har hon endast ytterligare bekrättat, att Byrons sång flutit ur en själ, som känt icke diktade utan verkliga qval; hon har endast gifvit ökade skäl för det antagande, att disharmonien i denna ande kom från en oaflåtlig brottning mellan lidelserna och en vilja, som kände sin vanmagt! desto djupare, som hon var förenad med en hög intelligens, en rik och ädelt stämd känsla och ett samvete, som vägrade att tiga och vägrade att hyckla inför sig sjelf. En sådan man kan böjd, men icke förnedrad, emottaga Guds och verldens dom. Han skall hädanefter läsas med samma beundran och med ökadt deltagande. Den afsky, som fru Stowe velat framkalla, saller tillbaka på den skadeglädje, hvarmed hon pekat på en ,otrogens nederlag i striden mot sin lägre natur. Vi tro, att Byron framgått renad ur sina nederlag, medan det finnes sådana som framgå orenade af sjelfrättfärdignet ur sina segrar. Under det man i England ännu vintar på den der autentiska skriften, som lady Byron öfverlemnat åt fru Stowe, har i Frankrike ett helt lass dokumenter blifvit !: anhållet af vår otrogna tids kritiska tullmän, just som det höll på att lurendreja sig in i historiens arkiver. Förr i verlden var man mindre noga i det hänseendet, hvadan kritiken också har ett tungt arbete med att undanskaffa förfals ningar, som århundradena hopat på hvaranåraInom den lärda verlden har den mystifi-. kation, hvarom hår är fråga, väckt mycket uppseende. Den började på följande vis: En vacker dag, år 1865, knackade det! på dörren till hr Michel Chasles, den berömde matematikerns, studerkammare. Hr Chasles (som, i parentes sagdt, icke får förblandas med sin slägtin kante litteratören prof. Philaret Chasles), bebor en liten anspråkslös våning vid! passage S:t Marie i Paris. — ,Stig in! — In träder en figur, som bugar sig nästan till golfvet, säger sitt namn, som låter simpelt, men förtroendeingifvande, ty han heter Lucas, som evangelisten, och!1 räcker den lärde herrn några papper, som( se helt gula och gamla ut. — ,Hvad är det här? frågar hr Chasles. —, Outgifnalbref af Galilei, svarar figuren. Vi öfver-J låta åt herrar Klemming, Alstrand ochl, Harald Wieselgren att tänka sig hv Chasles sinnesrörelse vid dessa ord. Han utvecklar papperen och läser dem, förvånad, l, öfverväldigad af glädje. Han frågar, hvadi, papperen kosta och betalar dem dyrare än figuren sjelf begär. Aha! mumlar hr Lucas, i det han går: ,du tycker om autografer och har gi mig en hand sull mynt för några kräkfötter; du skall få ditt lystmäte fullt, och jag skall göra en god affär. och hr Lucas sabricerar hädanester dagligen nya autografer och bär dem dagligen till br Cuasles, hvars glädje stiger med manuskripthögen, som innehåller bref från kungar, furstar, vetenskapsmän, statsmän, konstnärer och påfvar och meddelar de märkvärdigaste upplysningar om förslutna tider. Bland annat erfar hr Chasles af några bref, han eger af Pascal, att. denne gått Newton i ic ä DV a a : a 1 8