Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1869, sida 3

skap, hvilken besvarade hennes ordslöde med korta, lugna svar, medan hon arbetade på att afteckna en mossart, som läg på bordet framför henne. Detta var emellertid slägtskapen dem emellan, och denna sjärillika varelse var i sjelfva verket en sjuttonårig flickas moder. Förmiddagens tilldragelser hade naturligtvis gifvit rikligt ämne till samtal, men hvem och hvad den unge fremlingen kunde vara intresserade madame de Lestrelle så mycket mera än något annat af hela tilidragelsen, att om Marcelle kunde hafva trott sin moder vara något annat än den mest älskliga och förtjusande menskliga varelse, skulle hon nästan hafva förlorat tålamodet. Men madame de Lestrelle hade den lyckliga förmagan att tjusa äfven sin egen familj. IIsad tänker du på, min engel? frågade hon, i det hon sökte förmå sin lilla hund att äta en chocolade bon-bon, hvilket dock misslyckades. — Jag tänkte på, att pappas bemödanden för de stackars cagoterna ej ha misslyckats helt och hållet. Utan hans beskydd skulle Veronique kanske ha blifvit mördad, som Zabeth Courbazon blef, endast emedan folkets barbariska hat fann ett tillfälle till utbrott. — Ah, dessa bönder äro riktiga barbarer! Men, mitt barn, den der fremlingen, — om han skulle vara någon lysande utländning, en markis eller en hertig, som söker en idealmaka! Jag skulle tycka om att min dotter gjorde ett romantiskt parti. Jag sjelf gifte mig så lyckligt, att mitt lif ej kunde erbjuda något romantiskt. Det är den enda missbelåtenhet jag någonsin känt. I — Dyra mamma, ville ni se mig min