make länge, och hon var för ömt fästad vid honom för att påtvinga honom sällskap mot hans böjelse. Hon satt nu i en beqväm fåtölj, med sina små fötter på en pall och romanen ,,Clclie uppslagen bredvid sig. Men att läsa stred emot hennes natur; hon kunde genom tio minuters samtal få tillräckligt reda på en boks innehåll, för att synas fullkomligt känna densamma; i sjelfva verket var hon dock lika så okunnig som Veronique Christiaa samt erkände det, men hennes förmåga att använda hvarje smula vetande hon uppsnappat, och det behag, hvarmed hon samtalade, hindrade hvar och en — äfven hennes make — från att tro på denna okunnighet. Hennes solfjäder utmärkte det ställe, der hon slutat läsa i ,,Cleiie, och hon hade ej vändt om ett blad sedan en halftimma; stundom stack hon sina fina fingrar i en korg af sövresporslin fylld med chocoladpastiljer och tog en pastilj, eller framkallade en trög spinning från den grå angorakatten, som hvilade i hennes knä, eller lutade sig ned för att smeka den lilla silkeslena hunden vid hennes sötter, — ty madame de Lestrelle hade en mängd små favoriter omkring sig, efter dåvarande mode, men öfverlemnade åt Marcelle eller kammarpigorna att sköta dem; och hon vände sig om, ordnade sitt rika pudrade hår och nyttjade smink, emedan det var la mode, ehuru hennes vackra, ungdomliga ansigte ej behöfde några konstgjorda rosor. Hon syntes så glad, så ung, att man omöjligt kunde tro henne vara den gråhårige gamle grefvens maka eller moder till den allvarsamma flickan i hennes grann