LTTTALDAUuRHCTHAM, ÖDIULL UUOCK Uc,Gs-k IIHIIUIq7bfv med svåra kontanta behållningar, för r I hvilka föga behof förefinnes, så att de äro nödsakade att snart följa bankens exempel. AAAAA — —— Från Danmark. (Korresp. till Handelstidningen). Köpenhamn d. 24 Sept. 1869. Öppnandet af jernvägssträckan från Ålborg till Randers, konungafamiljens dermed i förbindelse stående besök i Jutland, den tredje stora allmänna skyttefesten vid Horsens och valen till riksdagens folkething äro de vigtigaste och mest framstående händelserna under den förflutna delen af September månad. Med öppnandet af bansträckan från Ålborg till Randers, som egde rum den 18:de, har en ny, om än endast liten maska blifvit knuten i det nät af jernbanor, hvaraf den danska staten efterhand skall omspännas. Den inemot 15 mil långa jutska ostbanan, söder om Limsjorden, har derigenom blifvit fullbordad, i det banan nu sträcker sig från Vamdrup vid slesvigska gränsen upp till Ålborg vid Limfjorden, medan den samtidigt, ungefär midt på vägen, från Langå station, utsänder en gren tvärs öfver landet mot vestkusten till Holstebro, den så kallade ,jutska tvärbanan. Den lag, som bestämde planen och riktningen för denna anläggning, är nu redan af temligen gammalt datum, i det densamma utfärdades den 10 Mars 1861 under den Monradska ministeren; ty det är Monrad, som har de största förtjenster om lagens tillståndkommande, likasom det är den nuvarande inrikesministern Estrup, hvilken — såsom konungen också vid batsnans öppnande med så mycken rätt framHI höll — har den största förtjenst om dess Iutförande. Det var endast under svåra födslovåndor, som lagen kom till verlden, soch både långvariga och hårda voro de I strider, som fördes vid riksdagen om bauans anläggning och riktning, ty såsom det vid dylika tillfällen vanligtvis sker, så, ville enhvar ha banan förbi sin dörr soch bekymrade sig endast föga om sin I grannes önskningar i detta hänseende. JArbetet har dock icke gått så långsamt, som man af tidrymden mellan lagens utfärdande och banans fullbordande kunde svara böjd att antaga, i det allaredan tidigare åtskilliga delar af banan blifvit färdiga och öppnade — den första sträckan redan i September 1862 — och genom tillfogandet af ledet trån Ålborg till Randers ha de nu blott erhållit sitt nödvändiga supplement, hvarigenom kronan blifvit satt på verket. Medelst banan genom Fyen och dennas förlängning, banan genom Själland, från Korsör till Köpenhamn, har den jutska ostbanan blifvit satt i förbindelse med hufvudstaden; genom banorna i Slesvig och Holstein står den i-förbindelse med det europeiska fastlandet, och när den redan påbörjade banan i Vendsyssel (den norr om Limfjorden belägna delen af Jutland) blir fullbordad, kommer den likaledes i nära och direkt förbindelse med Sverige, särskildt med Göteborg. Enhvar inser lätt, hvilken betydelse en sådan bana måste ega, som utgör ett vigtigt mellanled i hela vår internationella samfärdsel. De jutska städer, som banan passerar och för hvilka den alltså är af det största omedelbara intresse, skola nemligen icke blott känna fördelarne af den direkta och snabba förbindelsen sinsemellan inbördes, skola icke blott kunna glädja sig åt, att en stor del af den svenska trafiken kommer att gå genom deras provins, utan deras exportartiklar skola tillika lättare och skyndsammare kunna gå sydpå — till Hamburg — och der finna ökad afsättning. Men häri ligger just en stor fara. Ju närmare Jutland rycker intill Hamburg, desto mera aflägsnas det från Köpenhamn. När den jatske köpmannen kan komma fortare och beqvämare till Hamburg än till Köpenhamn, när de driftige och entreprenante hamburgske köpmännen på ett ögonblick kunna intränga i hjertat af Jutland och der finna afsättning för sina varor, skall derigenom icke blott en del af den jutländska handeln dragas ifrån Köpenhamn — det får man ändå finna sig i, ty i handel och vandel gäller, som bekant, intet broderskap, och enhvar bör taga sina varor der han får dem bäst och billigast — utan jutländningen skall äfven lätt derigenom komma att betrakta Hamburg såsom sitt rätta centrum, nästan som sin hufvudstad, och dymedelst öppna tillträde för tysk kultur, samtidigt med, att Köpenhamn undandrages det inflytande på landets största provins, som ingen hufvudstad kan undvara. Åtskilliga omstänligheter bidraga dessutom till att aflägsna m stor del at jutländningarne från Köoenhamn. Från krigsäret 1864 har man Jutland med ett visst misstroende blicsat öfver till hufvudstaden, och från den iden förskrifver sig äfven den mot dennas invånare utslungade beskyllningen för Köpenhamneri. Då var det isynnerhet Jutland, som måste bära krigets tunga vördor, och hvad under då, att dor ofta, mder trycket af dessa, uppstod en benäzenhet att ropa på ,fred will hvarje pris, vilket man i Köpenhamn — som, enligt vad hvarje hufvudstad bör, gick i spetzen för det andliga och politiska lirvet i andet — med all makt motsatte sig. De derinne i Köpenhamn ha godt att ropa på krigets fortsättande, sade man 18 I Iatland. od ed HAN T 1 Ö