Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 2

hennes mor? Men jag ber till alla helgon, att hon inte måtte få honom till man. — Är han då så litet älskvärd? — Herre! utropade Veronique, i det en blick af den djupaste afsky förändrade uttrycket i hennes ansigte, — har ni kunnat vara här en dag utan att höra talas om denne elake man? Gud hjelpe le pauvre mond, om det fanns många sådana i landet. — Hvad gör han då? — Gör, herre! Han är en förnäm herre, han kan göra hvad han vill. Och han vill allt, sonr är grymt och nedrigt. Hvad har han inte gjort! Men de säga att det finns tusen, som likna honom. Hennes följeslagare erinrade sig den belåtna likgiltighet, hvarmed den unge adelsmannen hade åsett Veroniques fara, och insåg att derunder låg en smak för att bevittna lidanden, hvilken gör en menniska sämre än något brott kan göra. — Ni kallar den unga flickan madame, sade han efter ett ögonblicks besinnande, hvarunder han förgätves sökte påminna sig om hvilket ansigte den unge mannens erinrade honom. — Ja visst, för hon är stiftsfröken. Det gör henne både till grefvinna och madame, alldeles som om hon vore gift. Fayolles är ett gods, som tillhör hennes far, och hon skall heta så ända till dess hon blir gift. (Forts.)