Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1869, sida 1

— Rej, mitt vackra barn, ett så hvitt skinn som ert skulle der vara ett adelsbref, — om vi hade dylikt, tillade han med ett skratt, då han märkte att gamla intryck hade för ögonblicket vaknat så lifligt, att de kommo honom att glömma de nyare. — Ah, herre! Ni skrattar åt mig. Hvad skönhet beträffar, så äro vi cagoter förklarade arflösa, och nu har ni kommit hem för att — — — 1 affärer, vackra flicka, affärer, hvilka till en del röra min bäste vän, en man, som aldrig har kunnat se en menniska förtryckas utan att söka hjelpa honom; hans systerdotter tycks likna honom, efter hvad jag såg i dag. — Uans systerdotter? Är det då vår frökens farbror? Ah, herre, hvilken engel hon är! Jag visste inte att det fanns så goda kristna i verlden. Hon är lik sin far, som är vår vän och god mot le paurre monde. — Det finns säledes ibland något godt hos en aristokrat! mumlade den unge mannen till hälften misstroget. — Herre? — Och herr de Lestrelle har skrifvit en bok, säger Bernadou, för att söka skaffa oss rättvisa, och ham har understödt oss, då mitt folk sände en höneskrift till parlamentet att vi måtte få sakramentet likasom andra katoliker, i stället för att man nu sticker oblaten till oss på ändan af en pinne, och begrafvas likt andra menniskor, i stället för på en afsides plats likasom judar och kättare. (Forts.)