Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1869, sida 1

sina handlingar, sade herr de S:t Xist srögdraget; och äfven fremlingen drog upp ina ögonbryn, synbarligen i förväntan att Marcelle skulle besvara denna offentliga örebråelse, men hon slog endast ned sina jgon, tyst och sorgsen. Det var hennes moder, som sökte medla med milda, försonande ord, hvilka dock verkade lika itet på kyrkoherden som markisens anmärkning, och han aflägsnade sig lika butter. Madame de Lestrelle utbrast i ett skratt, så klingande och hjertligt som ett litet barns. — Adieu, herr markis, sade hon; — er artighet att följa oss till messan har gifvit oss en roll i ett oväntadt drama. Säg fru markisinnan, att vi ha den äran attemattaga hennes bjudning. — Jag fruktar att madame de Fayolles ej anser att jag utförde min roll väl? sade herr de S:t Xist med en blick på Marcelle. — Den var ej så svår som ni återgaf den, min herre, svarade hon, då han följde sin moder och markisen till den stora blå familjevagnen med de Lestrelles vapen, hvilken väntade i närheten, dragen at två vördnadsvärda hästar; en likaså vördnadsvärd kusk, pudrad ända ned till ögonbrynen, satt på kuskbocken, ett föremål för beundran från en liten grupp, hvilken som vaniigt hade dröjt för att njuta den stora anblicken af madame de Iestrelles och hennes dotters affärd. De kommo beledsagade af markisen med hatten i handen, samt följda af två lakejer; en af dem bar det stora röda paraplyet, som hade burits denna morgon af den oförskämde Jean Lebrun, hvilken nu hade försvunnit. Herr de S:t Xist tog afsked, damerna stego upp i vagnen, kusken ropade: — Hopp, GCar