Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1869, sida 2

Då vi derjemte upptagit uppoch afskrifningsräkning, så är det endast emedan vi vilja beräkna saken så långt som möjligt till våra motståndares favör. Eljest är det tydligt, att denna räkning upptager endast hvad personer förut hade i sina kassor och hvilka således icke kommo rörelsen till godo. Hvad blefve nu följden, om det fåvitska ropet mot privatbankerna ledde till åtgärder, som vållade deras upphäfvande? Jo, att 30 millioner i fast placerade inteckningar finge söka sig annan belåning; att d4 millioner utlånta medel finge inbetalas, mt att 37 millioner väl placerade kapitaler finge söka sig andra säkerheter, att ivke tala om det afbrott i all denna vorkamhet, som skulle häraf följa. I sanning, skall riksbanken öfvertaga allt detta, så får den mycket att göra. Men det är blott sedelutgifuingen vi vilja ha bort, heter det. Men den saken lärer väl icke inverka på det som egentligen öfverklagas hos privatbankerna, nemligen att de , draga åt sig kapitaler och undanrycka dem från jordbruket. Dervid gäller det ju endast den fördel, som bankerna ega af denna rättighet, hvilken man vill betrakta såsom varande vunnen på statens bekostnad, då riksbanken derigenom icke kan hälla ute tillräckligt belopp egna sedlar. Detta är likväl ett kapitel för sig, som väl tarfvar sin särskilda utredning. För tillfället vilja vi blott uttala den åsigt, dels att flertalet af våra smärre landsortsbanker icke skulle kunna existera utan sedelutgitningsrätten, dels att riksbanken, med bibehållen trygghet, icke skulle kunna underhålla den erforderliga sedelstocken i landet. Vill man vinna målet af ett homogent sedelmynt i riket, så böra många och genomgripande förändringar utföras i hela vårt bankväsen. Och dessa låta sig i sanning icke göra annat än efter mogna öfverläggningar, de der kräfva större insigter och erfarenhet, än som stå de her rar till förfogande, hvilka nu döma så raskt i dessa ämnen.