Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1869, sida 1

11. Återstär oss nu att förtälja slutet i denna enkla, men sanningsenliga historiaPelle blef en tid efteråt gift med Erika, och riksdagsman hade för de unga tillställt ett lysande bröllop. Nu bodde de båda på Aspö, hvilken egendom riksdagsmannen, som var trött på att bråka med jordbruket, gifvit honom, dels såsom arf med Erika och dels i ubyto mot Johans gård, hvilken blifvit återgifven till denne. Johan hade blifvit en förändrad menniska, efter den stora motgången han rönt; han var nu arbetsam och sökte med allt gewalt återvinna hvad han förslösat, Detta var Pelles förtjenst, ty det var han som förehållit honom hans usla lefnad och visat hur orätt han handlat. Riksdagsmannen tyckte derför om möjligt ännu mera om sin måg, än han eljest skulle gjort. Tärne och hans hustru äro lika raska som förr; men den glädje och förnöjelse, som fordom strålat i deras anleten, tycks nu vara vida större. Detta är väl icke heller så underligt. Tärne har ju besegrat riksdagsmannen, eller rättare, arbetet har besegrat penningen, och mor Stina har ju ått sin käraste önskan uppfylld — hon har fått Erika till sonhustru! Och hade de då icke allesammar skil till belåtenhet? Vi hoppas det, och önska blott att läsaren måtte säga detsamma. SLUT.