Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1869, sida 2

icke svårt att trifvas i lag med. Men ka jag inte så bjelpa moster lite? Jo, det fick hon då, och snart var mid dagen färdig. 7. När middagen var slut gingo allesam mans ut i trädgården, der de till en bör jan slogo sig ned på ett gungbräde. Ef ter en stund gick dock mor Stina tillbak: in för att koka kaffe. Detta gaf åt de andr anledning att promenera omkring i träd gården, och snart såg man Tärne och Jo han samt Pelle och Erika vandra vid hvar andras sida och beskåda allting. Hur de kom sig blefvo de två sistnämnde ensam me — och så satte de sig ned i skuggar af en doftande syrenhäck. Pelle fattade Erikas hand och sade: — Tillåt, goda Erika, att jag talar ett allvarsamt ord med dig. Jag nar länge längtat efter att träffa dig ensam och prisar lyckan, som i dag gynnat mig. Du har nog märkt att jag hållit af dig, att jag älskat dig alltsedan jag var barn, och du skall derför icke bli öfverraskad, om jag nu säger att jag älskar dig. Ja, jag älskar dig, Erika, jag älskar dig högre än mitt eget lif. Det är tanken på dig som eldat min arbetshåg; det är du som gjort att jag fått framgång, att jag kunnat arbeta som jag gjort. Nu frågar jag dig: kan du älska mig tillbaka? Vill du göra mig till den lyckligaste bland dödlige? — Ja, — hviskade Erika och sjönk i nans armar. Det var en stund af ren salighet, i hvilsen tvenne själar sammansmälte till en. Länge sutto de tysta, omfamnande hvarundra. Slutligen sade Pelle: