Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1869, sida 2

sådana. — — Men se der kommer han j sjelf, och minsann äro icke både Erika oc I Johan med. Pelle kom också verkligen fram i det samma och slöt sin mor gladt i sin fami samt skakade hand med fadren. När dettblifvit gjordt, stego Johan och Erika när mare och helsade de också. Och nu må tro det blef en glädje utan like. Alla pra tade och skrattade med innerlig fröjd, utom mor Stina, som gått in för att laga i ord. ning middagen. Men hon var icke mindre glad för det. Hon var riktigt stolt öfver sin Pelle Han hade ju växt och blifvit så stor och vacker sen. Det vore minsann intet att krusa för, om han fick riksdagsmannadottern. Erika var en snäll flicka, som mor Stina alltid tyckt om, och riksdagsmor och mor Stina, som fortfarande voro lika goda vänner, hade ofta talat om Pelle och Erika, och huru bra det skulle vara om de finge hvarandra. Och tänk om det inge så, det vore då i alla fall bra, ty br det första kunde han då så sig ett eget hemman, och för det andra kunde han aldrig så vackrare eller dugtigare hustru och mor Stina aldrig någon mera tillgitven sonhustru. Just som hon föll på denna tanke fick hon höra prassel bakom sig, och der stod Erika. — Det var snällt att du tittar hit till mig, sade mor Stina skämtande. — Åh jag ville se hvad moster gör — svarade hon. — Ja, men jag har så skräpigt här, att jag riktigt skäms. — Åh! moster som alltid har så trefligt. Här är ju så snyggt och ordnadt som i ett dockskåp. Sådant skräp vore