Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1869, sida 2

rade sig det också i sin vackraste dager. Den rödmålade stugan tog sig så väl ut mellan de gröna träden och de sandade gångarne. Allt var så blomstrande och vackert och allt såg så trefligt ut. På en bänk utanför stugan sutto Tärne och hans hustru. De voro föga förändrade sedan sist. Samma glädje och förnöjelse som förr läste man i deras ansigten. Tärne yttrade just nu: — Det är bra roligt att ha den granna trädgården till ögonfägnad och förnöjelse för både oss och andra -yttrade Svensson en Söndag, då en mängd menniskor stodo och betraktade herrligheten. — Mer än roligt — försäkrade mor Stina — det är en hjertefröjd, som styrker och lifvar både kropp och själ. Jag känner mig alltid så lätt till sinnes, när jag om qvällarne sitter härute, ty de rara blomstren lukta så innerligt godt. Det var en välsignad trädgårdsmästare som gaf dig de första fröna. Kommer han bit en gång, så skola vi bulla upp det bästa vi ha och bjuda honom på ett riktigt kalas. Aldrig trodde jag att så små frön skulle bli så stora och vackra rosor, och inte trodde jag heller att så förnäma växter skulle trifvas i vår lilla täppa. — Den saken har jag aldrig tviflat på — genmälte Tärne. — Hvar häst är som nan är hållen. Allt som skötes med kärek och omsorg, liksom vi sköta blommorna, växer och frodas. Det är din förjenst, kära Stina, att allt går oss väl i vänder, både ute och inne. Maken till hrinna finns inte på vida vägar. Jag skulle nte vilja byta med sjelfvaste kyrkovärden, m jag också finge halfva hemmanet i) nellangift.