viöreb med sin skog af master. staden och Haga samt till höger de branta bergen. hvilka husen tyckas storma. Åtskilliga snyggt ,riggade sjömän i sina vaxduksmössor hänga öfver jernledstängerna vid sidan af vägen, ty sjömanshuset ligger i närheten och ett fartyg skall mönstra beittningen. En omnibus med ett högst antikt utseende knogar uppför backen, der hvarje åkande måste vid en bom erlägga en liten tribut. Sedan man passerat denna bom och torget der bortom, tycker man sig åter vara försatt till en af våra bättre småstäder. Prydliga trähus, trädgårdar och öppna tomter möta blicken. En mängd skyltar med sveusk och engelsk text, allahanda butiker, salustånd och en riklig mängd restaurationer bereda taflan omvexling. Det ligger en viss likhet mellan denna del af Masthugget, som härjats afs svåra eldsvådor, och en uppblomstrandel stad i Amerika. Dessa provisionelt uppförda plankhus, dessa ännu obebygda tomter, de engelska skyltarne och den mängd arbetare man anträffar framkalla denna jemförelse. Emellertid gör det hela ett rätt behagligt intryck, ty land och stad tyckas här räcka hvarandra handen, och Masthugget bar framstått renadt ur sina eldprof. Vi följa emellertid den långa hufvudgatan, och ju längre framåt vi komma, desto tydligare skönjes öfvergången från stad till land. Nedanför Majberget leder en sidogata uppåt till en liten undangömd kyrkogård. Mellan nätta, nybyggda hus slingrar sig den lilla gatan, och innan vi veta ordet af, sträcka lummiga träd sina grenar emot oss, likasom för att inbjuda till ett besök i denna de dödas lilla republik. Der är så fridfullt — nästan ödsligt; några barn leka bland grafvarne, som bära s af förgängelse; här och der synas nå fruntimmer ordna blommorna på någon kär aflidens grafkulle; grafkapellet i bakgrunden belyses af den sjunkande solens sista strålar. De gamla trädens blad prassla sakta, — men mellan grafvarne klinga barnens muntra skratt. Detta är Majornas kyrkogård. Med den känsla af allvar, som ett besök hos de döda alltid framkallar, lemna vi den tysta hvilostaden och begifva oss åter ned till hufvudgatan. Ilär råda lif, och rörelse. En rad sjömän, med mösskärmarne vid örat, kryssa gatan iramåt, medan de hålla hvarandra vid lillfingret och se så hjertans belåtna ut med sin verld. De hafva intagit en försvarlig barlast, men ingalunda full last, och efter månader af faror och mödor njuta de nu stuudens korta fröjd. Hvem kan väl förtänka dem det? De möta en gammal utsliten sjöman, hvar lappade stortröja och ill lla medfarna olj hatt antyda brist och nöd. Ilan uthjuder plattingmattor. Kanske är denne gubbe en lefvande bild af det öde, som efter några tiotal at år väntar dessa glada ,gastar, om ej dessförinnan mera blifvit gjordt ir att lindra betrycken på gamla dagar dessa hafvets arbetare. fär och der knoga några qvinnor framåt med en ofantlig börda dref på ryggen, och skaror af arbetare komma ut från skeppsvarfven, der arbetet sör dagen nyss slutat. Det gör ett odt intryck att se dessa kraftiga, härdiga gestalter, — af hvilka flera medföra böror af soma spånor, plankstumpar och annat virkesafsall hem till ,mor, hva knappa vedförråd derigenom får en kommen tillökuing. Men solen har redan för längesedan sjunkit ned bakom horizonten, gaslågorna börja tändas utefter den långa gatan, och vid Klippan ljuder ängl n, som manar till äterfärd. Ett så kalladt dragspels beklämda toner gnälla från en portgäng, från sjösidan höras halande sjömäns langdragna ,åhi-oji! och sorlet af den lisliga trafiken framtränger till oss som en aflägsen dyning, då vi slutligen hinna ned till den lilla ångslupen, som snart återför oss till staden efter denna aftonutflygt. SN!