i närvaro af regenter och ombud från nationer, som icke funnos till, då för 3,200 år sedan den egyptiske faraonen Setis arbetare gjorde de första spadtagen för en liknande kanal. Det kan under dessa omständigheter vara af intresse för våra läsare att kasta en blick tillbaka på det företags historia, öfver hvilket franska folket med skäl är stolt. Den tidrymd, hvaröfver denna historia sträcker sig, är ofantligt lång; men dess händelser äro få och kunna skildras i några rader. Forntidens äldsta kulturfolk, egypterna, voro framför alla andra nationer ett byggande tolk, och deras konungar, som fritt förfogade öfver landets arbetskrafter och ökade dem med gjorda krigsfångars, voro så långt ifrån att skygga tillbaka för jettestora byggnadsplaner, att de snarare upptogo dem med ifver, för att ,låta sina namn evigt lefva. Ännu resa sig mot Egyptens molnfria himmel pyramiderna, byggda nära 3,000 år före vår tideräkning; Memfis och Thebes tempel vittna ännu i sina ruiner om den storhet, hvarmed de slagit grekernas och romarnes blickar. Men faraonerna inläto sig icke blott på byggnader, ämnade att föreviga deras fåfänga eller förherrliga deras religion; några af dem föredrogo att göra sig hågkomna genom nyttiga byggnadsföretag, och dessa bära samma kolossala pregel som de andra. Så t. ex. genomsprängde faraonen Amenemha III (2,220 år före Kristus) libyska bergskedjan några mil ofvanför Memfis och ledde en del af Nilens vatten in i en af ökensanden beherrskad vidsträckt dalkittel, den nu så kallade Fayumdalen, som derigenom blef till en sjö, och lät från denna kanalisera öknen vidt omkring, så att den förvandlades till ett fruktbart landskap med hundratusentals idoge innevånare. Ej underligt då, att Egyptens beherrskare från de äldsta tider tillbaka hade haft för sina ögon den stora planen att törena Medelhafvet med Röda hafvet, ehuru en sådan förening då icke på långt när erbjöd samma utsigter som nu, ty Europa var då sannolikt icke annat än en vildmark, hvars kuster omströfvades af jägareoch fiskarehorder, som kanske endast delvis öfvergått från stentill bronsåldern. Företaget var äfven lättare än nu, ty den kedja af sjöar, som ligga på näset, voro den tiden vattenfyllda. Men det vill synas, som om redan då den föreställning hade gjort sig gällande, att Röda hafvets yta låg högre än Medelhatvets, och att deras förening skulle medföra en förskräcklig katastrof. Säkert är, att Seti I, adertonde egyptiska dynastiens lysande grundläggare, efter att hafva börjat arbetet, afstod derifrån, och att det sedermera fick hvila inemot ett årtusen, tills den företagsamme Farao Necho (620 töre Kristus) återupptog det på allvar. Men äfven han måste lemna det ofulländadt, sedan, enligt egyptiska sägner, 120,000 menniskor omkommit vid försöket. Han ville fortsätta; men ett orakelspråk, bragt till stånd af presterna, som icke tyckte om att arbetskrafterna fördes från tempelbyggnader till nyttiga företag, och kanske äfven hyste medlidande med de i öknen arbetande och döende skarorna — ett orakelspråk hotade konungen och landet med de största faror, om kanalen fortgräfdes, och inför gudarnes föregifna vilja böjde sig herrskaren. Emellertid underhölls en del af segelleden, som sålunda kommit till stånd, såväl af Nechos inhemska efterträdare som af de persiske, grekiske och romerske herrskare som följde dem. Efter kristendomens seger i Egypten fick kanalen, likasom så mycket annat, förfalla, men var dock ännu brukbar i åttonde århundradet, då kalifen Almansur, för att afskära tillförseln af lifsmedel från en upprorisk landsdel, till hvilken kanalen gick, lät igenkasta honom. Sedan dess slumrade tanken på Medelhafvets och Röda hafvets förening åter ett ärtusen, tills han vaknade i en hjerna, värdig att hysa honom — i Napoleon Bonapartes. År 1798, då han tjenade franska republiken såsom chef för dess expedition till Egypten, töreslog han, att en kanal, som kunde trafikeras af större skepp, skulle gräfvas tvärsigenom Sueznäset. Republikens regering, som såg sakerna i stort, upptog planen med bifall; men nu uppdykte på nytt det fertusenåriga påståendet, att Röda hafvets och Medelhafvets ytor ej låge i jemnhöjd. Bonaparte förklarade påståendet , strida mot naturlagarne, men kunde ingenting invända mot att en komitå af lärda fick undersöka förhållandet. Resultatet var öfverraskande. Lissere, en skicklig ingeniör, dighet, och frågan föll. Men vetenskapsmännen i allmänhet tänkte som Bonaparte. De betviflade riktigheten af Lisseres mätningar. År 1830 gjordes en ny undersökning af engelske löjtnanten Waghorn, med den följd, att fördomen ändtligen blef vederlagd och Lisseres fel rättadt. Just vid den tiden var vid franska konsulatet i Kairo anställd en ung man, Ferdinand de Lesseps. Vid första underrättelsen om resultatet af Waghorns undersökning fattades han oemotståndligt af den tanke, som Sethi, Necho och Bonanarta huvuct AAnh WSet Ffrbannn 1 HtAHL som ledde undersökningen, tillkännagaf, att det ena hafvets yta var några tum högre än det andras. Den urgamla fördomar framträdde nu med vetenskaplig myn