Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1869, sida 2

Göteborg d. 16 September. Om kostnadsfri elementarundervisning har ett meningsutbyte uppstätt mellan Stockholmsposten och den kända signaturen J. A. H(azelius) i Dagl. Alleh. Den förra tidningen hade anklagat ,,radikalismen vid sednaste riksdagen att vilja förvandla den af ålder för alla villkor och samhällsklasser öppna högre undervisningen till ett privilegium för de rike. — Visserligen skulle bevislig fattigdom medföra befrielse från skolafgift, men det är, yttrar S. P. med en viss pathos, ,,helt annat för den obemedlade ynglingen att inställa sig vid lärdomsskolorna med högburet hufvud, på grund af sin goda rätt, lika god som millionärens och excellensens söner, och att som fattighjon tigga sig dit in, ställande sina förmögenheters och sina föresatsers styrka under pröfningen af ett kollegium. Härtill anmärker J. A. I.: 1) att skolafgifter finnas redan nu, och att följaktligen grundsatsen är erkänd; 2) att den fråga, som uppställes, icke är ny, utan gäller endast en skälig och rättvis förhöjning af en redan befintlig afgift; 3) att redan nu den medellöse ,, måste något sänka sitt berömda högburna hufvud under pröfningen af ett kollegium — hvilket alldeles icke är någon vådlig öfning. J. A. H. går härefter att utveckla det påståendet: att en förhöjning i skolafgiften är påkallad både af rättvisa, af skolans och det allmännas behof samt af samhällets fördel. Förf:n yttrar i förstnämnda hänseende följande: Det är ingen rättvisa uti, att den bemedlade skall betala en så ringa afgift för sina barns undervisning och öfverlemna största delen af denna dryga kostnad åt staten. Undervisningen är visserligen en samhällsangelägenhet och af högt slag, men då hon derjemte inbringar åt den undervisade ett dyrbart bildningskapital, som, väl skött, kan gifva ganska god afkastning, vare sig på embetsmannaeller näringsbanan, så fattar jag icke den stora idn uti att bemalde föräldrar skola tillvinna sig denna betydliga förmån för en ringa penning, och att staten, således alla samhällsklasser, skall väsendtligen bekosta de bemedlades bildning, utan något större bidrag å deras sida. Långt ifrån att en förhöjd skolafgift skulle, enligt StockholmsPostens mening, förvandla undervisningen till ett privilegium för de rike — kan jag icke fatta annat, än att den nuvarande ringa afgiften just innebär en törman för de rike, hvilken de icke billigtvis borde ega, och som skulle försvinna, om de finge något mera för densamma betala, hvartill de ju ega god råd. De hafva i alla fall den stora lättnaden framför de fattige, att deras barns föda och kläder under skolgången icke för dem äro någon börda, till hvars bärande de sednare måste anstränga sig. Hvarför skola de då hafva samma lättnad som de fattige uti en nära kostnadsfri undervisning? Man ihågkomme, emedan det behö ver upprepas, att meningen med en förhöjd skolafgift alltid är, liksom nu, att befria de medellöse, ifall de ådagalägga tillvaron af bättre anlag. Man uppgifver det vara svårt att skilja mellan olika grader af välstånd och derefter tillämpa befrielsen. Jag har erfarenhet vid en skola, der afgiften är jemförelsevis hög, 45 rdr om året, utan att någon synnerlig svårighet möter att bedöma befrielseskälen. Man har en god ledare uti ansökningen om en sådan befrielse, åtföljd af betyg, ty ingen söker gerna denna utan behof. Återstår då endast från de obemedlades sida det skäl mot befrielse, som Stockholms-Posten ställer så högt, nemligen den uppgifna förödmjukelsen. Men denna ENA ORT —