modsandan inblåstes i honom då han kom bland en hop lata kamrater, som gingo vid institutet endast för att få ett sken af kunskap i landtbruk och landthushållning. Denna sednare afdelning i hans tankegång gjorde att han nästan ångrade sitt gifna löfte. Snart fann han dock att det var bäst att låta sonen resa och lemna utgången åt Herran. Just då han kommit till denna slutsats stego tvenne personer in genom trädgårdsgrinden. Det var riksdagsman i Aspö och hans son Emil. Riksdagsman i Aspö var något öfver 45 år gammal och medelstor till växten. Det låg något slugt i hans ansigte, eller med andra ord: han sökte åt detsamma gifva ett uttryck af klokhet och förstånd, som dock icke ville lyckas, utan i stället öfvergick till ett utseende af knipslughet. För öfrigt såg man tydligt, att man framför sig hade en man, som egde medvetenhet om sitt eget värde och som visste att uppskatta sig såväl för sin rang som för sin förmögenhet. Larsson var dock ingalunda någon at dessa högmodiga bönder, som erhållit benämningen bondherrar, och icke heller var han någon gnidare, utan gaf gerna med sig åt fattiga och höll ett gästfritt hus; men han var något midt emellan dessa och vanliga anspråkslösa bönder. Han ville vara ansedd för det han var riksdagsman, men han visade sig det oaktadt så nedlåtande som möjligt, för att ej gifva lastarenom rum. Han ville äfven gerna vara ansedd för det han var rikast i orten, och med innerligaste förnöjelse såg han sin förmögenhet årligen tillvexa, men han gaf likväl rikligt med sig åt behöfvande,