steraalienska Öperan. Af de båda sammanhängande operorna Barberaren i Sevilla och , Figaros Bröl lap, har, som bekant, Mozart satt musiden sednare och Rossini till den förstnämnda, och likasom , Figaros Bröllop jemte ,,Don Juan och , Trollflöjten anses som de oförlikneligaste af Mozarts operor, så Barberaren jomte Tellt för Rossi ta. Grundande sig på den fran diktaren Beaumarchais lustspel af samma namn äro båda de nämnda operorna komponerade till italisk text och för italienska sångare. Att zart icke äfven satt ,,Barberaren i musik, tillskrifves den omständighet, att den berömde italienske maöstron Paisiello redan användt detta stycke till en opera, hvars musik, efter atv till en början hafva blilvit temligen ljumt emottagen, var blifven italiovarnes, enkannerligen the romares förtjusning. Det var Rossini förbehället icke blott att djerfvas sätta ny musik fill en af sjelfvaste Paisiello redan begagnad operatext, utan till och med att skapa ett verk, som än i dag gäller såsom mönster för en komisk opera. Rossinis tilltag att äfven komponera en ,,Barberare säges emellertid hafva på siu tid ansetts såsom en skändlig fräckhet, och hans fiender och afundsmän — bland dessa, enligt R:s egen försäkran, den gamle Paisiello sjelf — ,, blåste på och rörde om, så att första representationen af ,,Barberaren, denna juvel af behag och älsklighet, gick af stapeln under de sky miligaste utgjutelser af misshag — ,,så dana som blott i Italien kunna ega rum. Vid andra föreställningen vågade Rossini till och med icke sjelf dirigera, utan föregaf opasslighet och låg till sängs, med bäfvan och oro afvaktande resultatet af denna ödesdigra teaterafton. Plötsligt hör han under sitt fönster sorlet af en sig samlande folkmassa, — den till hans kammare förande trappan svigtar under snabba fotsteg, och han kan icke föreställa sig annat, än att hans fiender ämna förolämpa honom i hans eget hem. Men hvem målar hans förråning, då han för se innebafvarne af hufvudpartierna i hans opera, Garcia, Zamboni och Botticelli, hvilka förkunna honom, att , Barberaren haft en lysande framgång och att en hänryckt Ähörareskara under fackelsken väntar att få bringa honom sin beundrande hyllning. — På detta sätt kom Rossinis , I! Barbiere di Seviglia till erkännande af dess samtida. Dess lefnadsglada musik med dess sprittande melodier, ocfterhärmliga humor och fina ironi har ännu efter mera än ett halft sekels törlopp ingenting förlorat af sin friskhet. Det sätt, hvarpå ,, Barberaren vid representationen i Måndags utfördes af det italienska operasällskapet, var utan tvisvel icke alldeles så lyckadt som man med hänsyn till sällskapets antecedentia haft anledning vänta. Detta gäller dock hufvudsakligen om ensemblen, hvilken tydligen vittnade om otillräckliga och utan vederbörli ig omsorg ledda repetiti oner. Värst deran voro kap dellmästaren och orkesterns basar i recitativernas ackompanjemang, hvilket, grumligt och orent, som det lät, hellre hade kunnat uteblifva — något, hvarmed man först mot operans slut kom sig före. Bristen på ett pianoforte till kapellmästarens bruk blef här till fullo konstaterad. Hvad vi om huvudpartiernas resp. innehafvare hafva att omförmäla är deremot öfvervälgande godt. Ung, liflig och otvungen, äm fröken Caracciolo en inta