Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1869, sida 3

blifvit inrättade med plattform, omgifven af staket Att tornväktarne icke skulle hylla samma åsigt so ; vederbörande om denna förändrings lämplighe är mindre förunderligt, men oväntadt måste de jmed kännedom om det laglydiga finska lynnet, fc rekomma att få höra, det tornväktarne samt oc ; synnerligen beslöto att medelst en , strike åstad j komma förflyttning tillbaka ned inom tornets skyd dande murar. De inlemnade alla sina afskeds ansökningar. Men denna så förfärligt tillämnad demonstration, hvarigenom åsyftades att beröfy staden skyddet af tornyväktarnes vakande, tog et Snöpligt slut. Ty snart fingo de höra att en mass. aspiranter funnos till de högsta platserna i som hället, och då skyndade de sig att återtaga sin: afskedsansskningar samt klefvo med resignatioi upp på torntaket, sannolikt tröstande sig med at förändringen dock i sjelfva verket var en upphö jelse och att man naturligtvis måste på samhål lets högsta höjder vara mest utsatt för storm och oväder. Charles Dickens har, enligt Gaulois, varit nära deran att få samma öde som djurtämjaren Lucas, nemligen att blifva dödad af ett vilddjur. Han gaf för några dagar sedan i sin bostad vid Gads Hill en frukost för flera af sina vänner. Då man uppsteg från bordet gick en björnförevisare just förbi huset med sina två björnar. En af gasterna, som var starkt animerad af skaldens splendida dryckesvaror, retade de båda djuren till stor fröjd för den tillströmmande landtbefolkningen och likaledes för Dickens och hans glada gäster, men deremot till stor förtrytelse för förevisaren, som, för att förskräcka dentunge mannen, aftog den eue björnens munkorg. Den unge mannen fortsatte emellertid sitt upptåg, men då Dickens af den från munkorgen befriade björnens brummande märkte, att vännen gick tör långt, skyndade han fram till honom i det ögonblick björnen hotande höjde ramen och öppnade sitt gap för att protestera mot sin nye, improviserade förevisares konster. Björnens klo träffade Dickens, och den verklige förevisaren, som såg att det var på hög tid, försåg hastigt ånyo djurets nos med munkorgen. .UEU.—