Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1869, sida 2

ken förflutit mellan dem begge. Det är sen besynnerlig väf af verkliga erfarenheter soch vidunderliga fabler, denna MacrocosImus, i hvilken medeltidens verldsåshådning ännu gör sig till fullo gällande — der himmelen, skärselden och helvetet ännu sutgöra integrerande delar af verldsbyggnaden. Läsningen af detta verk gör ett I dystert och nedslående intryck. Det är som om författaren skådat verlden genom röken från de bål, på hvilka fanatismen brände kättare och vidskepelsen hexor. Den fullständiga frånvaron af vetenskaplig metod och kritik i förening med en fullständig närvaro af skolastisk torrhet gör sdet tillika tröttsamt, så att enhvar, som så af kulturhistoriskt intresse gjort sig till sen pligt att läsa det, lägger det, ju förr dess heldre, med en suck af lättnad ifrån sig. Ilvilket annat intryck gör ej Humbolds ,,Kosmos! Man kan svårligen tro, att det är väsen af samma slägte, förfatstaren från sextonhundratalet och han: så olika har verlden speglat i deras blickar och själar. Klarare än annars finner man svuid en sådan jemförelse för huru mycket menskligheten har att tacka den rationella vetenskapen — filosofien och natursorskningen. Verlden, sedd genom det teologiska mediet, bar förbannelsens insegel; nu bär den på sin panna diademet med Guds namn inristadt. Dess betraktelse ingaf förut fruktan, nu beundran och begär att intränga i dess gåtor. Det förra uppsattningssättet alstrade nödvändigt en härdhet i sinnelaget, som stärkte den medfödda sjelfviskheten, utan att stälsätta dygden. Det sednare betraktelsesättet medför lika nödvändigt en humanitet, som utpreglar sig i individernas och folkens inbördes förhällanden, i lagar och lefnadssätt. Den pänyttfödda vetenskapens arbete har varit ett stort befrielsererk. De store tänkarne och naturforskarne äro verklige mensklighetens välgörare, och det är icke minst såsom en sådan, såsom en af befrielseverkets förnämste fortsättare och befrämjare folken i dag fira Alexander von Humboldt. Hvad Humboldt för vetenskapen uträttat är, man kan nästan säga, omätligt. Hans forskning sträckte sig så godt som öfver hela dess område; och han icke blott samlade öfverallt nya rön, utan öppnade ock öfverallt nya utsigter. På samma gång som han med förvånansvärd flit riktade vetandets olika grenar — fysiken, botaniken, geografien, geologien, klimatologien, etnografien, konsthistorien och öfverhufvud kulturhistorien — med en massa nya enskildheter, visste han att följa alla dessa grenar till deras gemensamma stam, att sammanföra dem till deras enhet, framhålla dem i deras organiska sammanhang. Ur denna sednare verksamhet framsprungo ej blott nya vetenskaper, till exempel vextgeografien, utan i allmänhet ett mer centralt sätt att betrakta och studera naturen och menniskan. Humboldt egde samtidigt naturforskarens öga för uppfattningen af fenomenet och filosofens för det bakom fenomenet liggande. Härmed förenades skaldens känsla för landskapernas skönhet, för slägtskapen mellan själens stämningar och anden inaturens skiftande olika taflor, samt estetikerns sinne för en ren och ädel framställningsform. En i sanning sällsynt förening af sällsynta egenskaper! Men kronan derpå satte dock den djupa, innerliga och friska humanitet, som tryckt sin stämpel på Humboldts hela storartade verksamhet. Då vi skrifva detta, emottaga vi från okändt håll ett bref, som innesluter föl jande utdrag ur Kosmos, hvilket här må meddelas just såsom intyg för den lbemanitet, om hvilken vi här talat, såsom den frukt, hvilken vetenskapen inbringar it dess sanne söner och genom dem åt nenskligheten: 5I det vi uttala oss för menniskoslägets enhet, tillbakavisa vi hvarje ovänligt intagande af högre och lägre menniskoacer. Det gifves emottagligare, genom ndlig kultur förädlade, men inga ädlare olkstammar. Alla äro lika bestämda till rihet, till den frihet, som i statslifvet, i tnjutandet af politiska institutioner, rätisigen tillkommer alla. Om vi vilja påpeka n id6, som är synlig och gör sig alltner gällande genom hela historien; och m någonsin en id bevisar den ofta betridda än oftare missförstådda slägtets illkomning, så är det mensklighetens id: träfvandet att upphäfva de gränser, som örqomar af alla slag fiendtligt uppdragit rellan menniskorna, samt att behandla ela menskligheten, utan afseende på region, nation och färg, såsom en stor rödrastam, såsom ett helt, hvars mål är t och samma: den fria utvecklingen af idlig kraft.