Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1869, sida 3

Det anföres från Kina, att jordbrukaren der anser en fiskdamm vara en lika nödvändig beståndsdel i hans hushållning som ladugården. Vi sinna detta ganska naturligt. Att producera fiskkött. genom en god vård om fiskafveln, bör blifva långt billigare än att producera oxeller fårkött. Särdeles bör detta blifva händelsen i ett land så rikt på vattendrag och vattenbassiner som vårt. lär ligger, enligt vårt förmenande, en källa till stora rikedomar, blott man vårdade sig derom. Aftonbladet har nyligen fästat uppmärksamheten på detta ämne. Efter att hafva anfört hvilken rikedom våra strömmar lemva på drifkrafter för industrien, yttrar A.-B.: Men är detta den enda nytta vi kunna bemta af våra många vatten, och skulle ej alla vå sjöar, strömmar och åar kunna skänka sor af sunda, välsmakande och dyrt och lemna oss vida större behållning, om fisket sköttes med mer omsorg än vanligen sker? Vid de flesta egendomar, som ha äfven större fiskvatten, äro dessa utarrenderade till fiskare, som årligen aflemna ett eller annat 1 fisk och stundom en någon mindre penningsumma, Härtill inskränker sig vanligen hela fördelen för egaren, och i de flesta fall är detta ock allt hvad fiskaren kan lemna, ty ofta är det med knapp nöd han kan dra sig fram. Detta är ock naturligt med den ringa skötsel, som egnas fiskvattnen, om någon dan ens kommer i tråga. Man sköter sin åker, sin boskap, ja man har börjat sköta skogen och omhulda jagten; men skötseln af fisket består vanligen i att ta allt som kan tas, både stort och smått, ätbar fisk och smått yngel, som blott duger för syrfotingarne; allt tar man, förbättrande endast fångredskapen, obekymrad om tillväxten. Man egnar ingen vård åt ynglet och skänker ej minsta uppmärksamhet åt lekplatserna, om ej för a under leken ta för sig så mycket som möjigt. Den som vill ha fisk i sin sjö måste ställa så till, att den ringa fisktillgång, som i följd af oafbrutet tagande finns qvar, ej utödas. Man är så behändig att hitta på krokar, mjärdar, refvar och nät, och tycker sig ha gjort ett godt kap, när man sår upp någon af de alltmer sällsynta större fiskarne. Men för att skydda och bevara fisken gör man intet. Det är som man t:odde, att stenarne. sanden och leran skulle kunna förvandlas till fisk utan någon siskfar och siskmor. Man måste dock sörja för fiskens trefnad och ställa så till, att fisken leker ostörd på ens eget område genom att här och der i lugnvatten nedsätta risbråtar eller andra föremål, der fisken kan krypa emellan och under och fästa sin rom, och der det späda ynglet står skyddadt för rotiiskar. IIVad man i egen å eller sjö sålunda gör, kommer egaren sjelf i första rummet till godo; ty det är utrönt att fisk, som nästan allt lefvande, är fästad vid sin födelsetrakt och liksom flyttfågeln, efter utfärder till främmande orter, vänder om till hemdeles vid lektiden. ej anses som en outtö serligen fiskens fortplantningsförmåga så stor, att minskningen först långsamt. m s; men jemför man förr och nu och tillser fiskrikbeten i mera glest befolkade länder, såsom i Ryssland och iberien, der vattnen bibehållit sin naturliga rikedom, så förvånas man, på samma gång man måste beklaga, att hos oss så litet göres för att upphjelpa en för enskilda som för hela landet så vigtig näringskälla. Fisktillgåugen minskas ej blott genom oförståndig fångst, utan ock af flera i sig sjelf nyttiga och oundvikliga förhållanden, som böra så mycket mer egga oss att söka ersättning. Bland dessa mål: nämnas förstörandet af många naturliga lekplatser, hvilket blifvit en följd af landets uppodling och sjöars sänkning. Fisken fordrar för sin Ickt, en viss temperatur hos vattnet, och flera arter gå !j ; 1 lig grufva; visom våren upp i de bäckar, som föra varmare vatten, för att der leka. Dessa erbålla sitt varmare vatten från ofv. iggande kärraktiga ängar, men föra, sedan des ats, kallare regnoch källvatten, i hvilket fisken ej längre går upp. Friherre Cederström anför ett betydligt idfiske i Södertörn, som iföljd af odlingar och utdikningar alldeles upphört. Genom de svallvågor, som uppstå genom ångbåtsfart i trängre farvatten, uppkastas äfven på stränderna en oräknelig mängd rom, som så förstöres, hvarförutan fisken oroas och bortdrifves. Ållt detta bör mana oss att så mycket mer lämpliga ställen drifva fiskodling) och förståndigare sköta fisket. Redan under frihetstiden började man söka uppbjelpa denua vigtiga näringskälla, såsom synes af städernas fiskeri-utskotts handlingar 1760--1772 samt af flera landshöfdingeberättelser. Så anföres af Östergötlands deputerade, att , fisket kan ej annat än utgöra en dryg del af landets välmåga och föreslås, att ,,allt leksiske strängeligen förbjudes. Derigenom kan fås ,en jemn tillgång till denna spissamma sofvelvara, då den annars ena tiden faller i vrakpris och den andra blir för dyr. Från Nerike klagas, att Hjelmarens vårflod vanligen ,stiger så högt, att den öfversvämmar ängar och kärr, der fisken släpper sin rom i sådan mängd, att man finner hvart strå och tufva med fiskrom öfvertäckt. Rådman d i Linköping var den förste svensk, som dret fiskodling och redogjorde derför i Vet.kademiens handlingar för år 1761. Han hade da och rymliga, men grunda sumpar, med af hål genombrutna väggar, som med gångjern kunde nedfallas. Botten och väggar kläddes med granoch enris, och här nedsläpptes lekfiskar, som fästade sin rom på riset och, då de lekt ut, upptogos och användes. Då väggarne sedan nedfälldes för len, utkläcktes nästan alla romkorn. Han fann i en sump 50 romstinna braxenhonor. jemte 7 å 8 hanar, lägga minst 6,300,000 romkorn och 100 aborrar lägga 6.615,000. samt 100 mörtar lägga 7,182.000, summa 20,097.000. När man således lanterat rommen efter 250 romfiskar, hvilka samtiiga derefter kunna användas till föda, har man kat antalet i sjön med 20 mill. fiskar. ( Från Finland anföres: Allmogen mente, att mensklig åtgärd vore fåfäng och ett ingrepp ilr Guds egen hushållning, som ger sin välsignelse och tar bort den efter sitt behag. an svarade: Om de sinna ett förnuftigt åkerbruk nödigt, hvarför ej ock ett förnuftigt sjöbruk? Sedan denna tid gjordes ej något synnerligt för flsket, förrän under sednare åren fiskodlingen i Frankrike, England och Tyskland gaf stora rikedomar. En ny fiskeristadga utkom ock hos oss8 1852 och staten bekostade resor för vetenskapsmän, Men det har gått härmed som med de geologiska undersökningarne, att visserligen arbeten af hög vetenskaplig förtjenst derigenom befordrats, men de praktiska fördelarne blifvit af mindre betydelse. Härigenom förspilla vi årligen millioner rdr. Vid statens kläckningsanstalt i Ångermanelfyen utsläppas dock årligen 40,000 laxyngel, represente rande en ej obetydlig summa, som kunde tusendubblas i våra många vatten och ensamt för sig bilda en nationalrikedon Hvad saltsjöfisket beträffar, lemnar fiskens behandling ombord mycket att önska. Ofta vägrar besättningen att salta fisken, som först skämd får undergå denna beredning, och man tror knappt påsn kabiljo, om den ej luktar infamt, Salb 1) 5 ara FAN än haedAa andele 4å Ane fö 7 — ——682 — — —