Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1869, sida 2

fö DD Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Elfsborgs, Vermlands, Göteborgs och Bohus, IIallands, Vester-och Norrbottens län MM 11:91 1 7 — Öä 0 måste också ibägkomma de senaste årens ) samt på Öland; spanmål, smör och fläs på Gotland; spanmål, smör, fläsk och kö i Kronobergs, Jönköpings och Kalma län (utom Öland); spanmål, smör, kö och hö i Vesternorrlands län och Hel singland sämt, med tillägg af tackjern, Gestrikland; spanmål, smör, hö och tack jern i Vestmanlands län; spanmål, köt hö och tackjern i Örebro län utom bergs t r t (ST , bå digvarande jordränta, som tillkommmer den red lagen, der endast spanmål och tackjern utgå. Nu är det slut med alla dessa titlar. Icke allenast höns, gäss, ankor, lam och andra lefvande eller döda föremål hafva försvunnit ur jordeboken; äfven spanmål, smör, kött hö och tackjern samt dermed följande ofta krångliga markegångssättning hafva fått gifva med sig, till stor lättnad för både räntegifvare och uppbördsmän, och äfven till stor pekuniär fördel för de förre. Ränteförenklingen, sådan den bestämdes genom 1855 års författning, afsåg visserligen, att hvarken höjning eller sänkning skulle komma att uppstå i räntans belopp. Detta visade sig dock icke blifva följden deraf, utan tvärtom har detta belopp stigit betydligt eller till nära 23 25, dels till följd af fallande penningevärde, dels af prisförhöjningen på de persedlar,I som sattes i ladugårdsprodukter. De upp-Il gingo nemligen vid förvandlingen 1855 till t 4,211,022 rdr 7 öre och hafva sedan ökats I med icke mindre än 926,470 rdr 40 öre. ! Såsom grund för den penringeränta, som ( hädanefter ständigt skall utgå, har man tagit medelvärdet af 1834 — 1853 årens 1 medelpris samt 1862 års medelmarkegångs-! pris, hvilket gifver ett sammanlagdt be1 lopp af 4,742,505 rdr 29 öre. Detta är en minskning i den siffra, till hvilken 1 grundskatten uppgått under de sista tio 1 åren (i medeltal 5,137,492: 47); men man I ; S 1 1 t höga pris på alla lisssörnödenheter, hvilket! naturligtvis betingat en stark höjning i medelmarkegångspriset. Den antagna siffran är dock alltid högre än 1855 års förvandling, hvars belopp ju aldrig skulle höjas. Riksdagen och regeringen tyckas således hafva tagit en ganska förståndig medelväg, om ock staten efter hand blifver lidande på förslaget till följd af penningens säkerligen fallande värde. Hvad man för öfrigt vinner af föränd såsom förut nämnts, att grundskatten erler den egenskap af oföränderlig, staan genom äldre författningar och förekommer en tillökning i den stora ojemnhet i grundskatternas förhållande till hemringen är, manens och lägenheternas behällna afkastning, som nu råder inom olika Sa finner man af statsutskot landskap. ets betän1 4 ( j 4 hh nde i denna fråga, att i Upsala län fin-, s hemman hvilkas grundskatt uppgår. nära 55 26 af den behållna afkastka nä: til ningen, då deremot hemman i andra län erlägga i grundskatt icke fullt 1 25 af samma afkastning. Då nu grundräntornas penningevärde stigit åren 1851— 1560 med 10 Z, utgör tillökningen under dessa år: 54, 26 för de hemman, hvilkas grundskatt uppgår till 55 åÖ af afkastvingen, I men till icke fullt !(,, 26 för dem, hvilkas grundskatt icke uppginge till 1 26. Detta bevisar bäst nödvändigheten af den ;1 nu vidtagna stora förändringen. Man torde ätren kunna hoppas, att förändringen skall 1 bidraga till en förenklad förvaltning i många hänseenden. j Striden om grundskatterna är dock lingt ifrån att vara slutad. Hittills har man hufvudsakligen kämpat för sjelfva sättet för skattens utgörande. Nu kommer det att gälla dennas tillvaro eller icke-tillvaro. Detta är ej någon ny fråga. Hon har tvertom länge stått på dagordningen. Under hvar och en af de sista riksdagarne hafva flera motioner derom blifvit väckta, komiter hafva varit nedsatta för att pröfva densamma och embetsverken hafva afgifvit utlåtanden deröfver. Det är en fråga, som åÖå icke lär vilja falla, men som på samma gång är en af de svåraste att lösa, ätminstone på ett rättvist sätt. Att, såsom ofta blifvit fordradt, staten skall helt och hållet skänka efter grundskatterna, kan naturligtvis ej komma i fråga. Denna fordran torde ej heller vara så allvarsamt menad, utan får väl anses såsom tillkommen för att hafva någon prutmån. Huru det än må förhålla sig med påståendet, att de flesta grundskatterna tillkommit på ett orättvist sätt, vore det dock en större orättvisa mot alla andra samhällsklasser att bortskänka dem utan all ersättning, sedan de ingått såsom en af de bestämmande faktorerna i egendomsvärdet, och då statens förlust derpå skulle betäckas genom ökad bevilluing på alla de öfriga af rikets invånare. En på billiga vilkor grundad aflösning vore deremot otvifvelaktigt af stort gagn för jorden och skulle, om än den komme att medföre något ökade utgifter för de öfriga, sannolikt icke röna stort motstånd, — om neml. man kunda hitta på något sätt att genomföra den. Ett vunnes dermed, att neml. det blefve slut på det stora missförbållandet, att den hemmansegare, sem måste erlägga 55 x af afkastningen i grundskatt, också får använda betydligt mera arbetstid och arbetskrafter för att kunna erlägga skatten, än den, somi grundskatt blott erlägger 1 J. Men häri ligger just svårigheten, då s