Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1869, sida 2

Edouard Cadol, denne för ej längesedan ör de fleste nästan okände författare, nyars bekantskap vår publik sistl. Fredags iston för första gången fick nöjet göra, har i sitt hemland Frankrike, eller, hvad som i fråga om konst och vetenskap är letsamma, i Paris skapat sig namn och rykte genom sedekomedien ,,De Onyttige. denna framställer förf. för oss några xemplar, dock ingalunda de mest förterfvade, af det andra kejsardömets ,jeunesse doråc, af dessa unga gubbar, hvilka, under sin parforcejagt efter nöjet, städse la förbi detsamma, hvilka, på s. k. ridlerliga idrotter bortslösande sin ärfda förmögenhet, ej ens lemna sitt namn i arf it någon, kort sagdt af desse ,,Onyttige, på hvilka alla land och isynnerhet alla re städer hafva så godt förråd. Sedan rf. i början af första akten låtit oss skåda några af sine ,Onyttige, nästan skeppsbrutne, under coelibatets flagga dritvande fram och åter på nöjenas ocean, visar han oss, under loppet af de följande, den kurs de böra styra för att ej helt och hållet gå till botten, och vid pjesens slut se vi dess hjelte inlöpa i den räddande hamnen — äktenskapets. Ja, styckets hela tendens är, så att säga, en apologi för äktenskapet, för familjelifvet. Ungkarlarne — se der de , Onyttige; de nyttige åter torde återfinnas bland de gifte männens leder. Men detta stycke är ej allenast en sedekomedi, det är jemväl en sedlig komedi. Förf. har ej trampat i åtskilliga af sina medbröders, i Dumas j:rs, i Uchards, m. sks fotspår; han dissekerar ej smutsen och synden, bit för bit, inför våra ögon; han presenterar ej för oss några af dessa .demimondens mer eller mindre botfärdiga Magdalenor, hvilka under sista tiden blifvit så oundgängliga ingredienser vid anrättningen af den franska komedien; han visar oss ej sjelfva lasten, men väl dess följder. Ingen ung tärna behöfver rodna vid åskådandet af denna komedi, som för öfrigt utmärker sig för en flytande och ledig dialog, — en dialog, hvilken, om den än icke såsom t. ex. Sardows bländar genom ett fyrverkeri af blixtrande och qvicka infall, dock är af den beskaffenhet, att den adlar, De Onyttige till ett salongsstycke, i detta ords bästa bemärkelse. Vi kunna således på goda skäl rekommendera komedien ,,De Onyttige i publikens välvilliga åtanka, och detta desto hellre som rollerna deri i allmänhet uppbäras på ett sätt och med ett samspel, som öfverträffa de billiga anspråk, man med fog kan hysa på ett sällskap, hvars medlemmar så nyligen förenats under samma fana. Vid vårt yttrande, att de spelande i allmänhet på ett förtjenstfullt sätt utförde sina roller, måste vi dock genast göra en skarp reservation mot det sätt, hvarpå hr Ahlström framställde Paul de la Fortnoye, styckets hjelte. Vi fingo ingen bild af den elegante pariserrouten, af den blaserade men dock eldige grefve Paul; vi fingo i stället se en sorts quasi-Hamlet, en dyster och vresig figur, en riddare af den sorgliga skepnaden, som med en monoton, gratlik stämma framhväste sina repliker. Vi vilja tro, att hr Ahlström har anlag för scenen, men för att finna denna tro bekräftad, skulle vi önska, att hr A., till fromma både för sig sjelf, konsten och publiken, ville vänja sig utaf med försöken att i komedien bestiga kothurnen. Dylika försök, som numera t. o. m. hos ambujanta landsortstrupper tillhöra ,Pancien rögime, alstra intet godt, de leda till onatur och ej till det, som vi fordra och hafva rätt att fordra — till en af konsten förädlad natur. Om öfrige innehalvare af hufvudroller hafva vi ej annat än godt att säga. Ihr Åhman, som framställde den ömme maken, den hederlige grufegaren Mesnard, återfann man den routinerade skådespelaren. Den lättsinnige, men dock eji grund och botten förderfvade Henry Potey fann en ingalunda: olämplig representant ihr Firstenhoff, som på ett ledigt och osökt sätt uppbar sin I — 122 1