Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1869, sida 2

AA. 1 1 mlingarne om att begära kyrkoll, lasörjare. 4. AJ förenade si; Feuk till sin sj Menniskoslägtets härkomst. (Från arkeologiska mötet i Köpenhamn.) Vid ett af arkeologiska kongressens sista cammamiråden förekom i detta ämne en särdeles lltressant å ion mellan Carl Vogt, upphofsmanren till den bekanta teorien om menniskans härkomst från apan, och de Quatref: deu utmärkte anthropclogen. Dis öranleddes derigenom, att profesån Madrid, i sammanhang med en 3 ståndpunkt i Spanien, omnamnde ett märkligt exempel på en mikrocefal — eu menniska med minimum ar hjerna — hrilken som obotlig idiot betinher sig på ett Spanskt hospital för sinnessjuka och af hvi ken hr Vilanova förevisade fotografier. Debatten öppnades af Carl Vogt, som yttrade usgefär följande: Mikrocefalerna lemna ett exempel till närmare förklaring af Darvins teori om jarternas förändring. Menniskoslagtet har utvecklat sig från en tidigare befintlig art lefrande vareker, ar hvilka vi hafva en reproduktion i dessa ofallkomliga meuskliga individs som äro födda idioter, och hvilkas hjern-volym icke är större, ja Stundom tillochmed mindre ån en apas. Och det är icke blott i ansecade till volymen, som hj är långt under det normala, u ecklingen af främre hjernan är ofull dare hjernkapseln, de ben, som bilda ögon 0. s. v. u har blifvit utvecklad endast tili ett visst ; derefter har ett stillastående inträtt. Man kauver omkring 50 fall af sådana varelser, hvilka i allt öfrigt äro skapade som menvimen som haiva aphbjernor och epgrimacer samt lageuhet att klättra i tråd och i allmänhet om apor. Vill man nu göra klart för sig, des dessa individer kunna beteckna ett tidii ingen, behöfver man blott erbarn och hvita barn n I Alt neg hvarandra, ån samma persone : fullvuxna. Det ar en divergens i den successiva utvecklingen, som antyder på en konvergenå mot en gemensam utgångspunkt i en försvunnen period. Alld una gäller äfven om förhållandet mellan menniskor och apor; ty m kobarn och apungar likna hvarandra långt mera än vuxna meniskor och vuxea apor. Har man på denna våg I att menniskornå 2 kommit till det erkännand Arslamma irån aporna, så är det dock icke meen, att det skulle vara från Lågon nu existee apa, uten cudast att menniskan och apan ett gemensamt ursprung, som varit hvarken menn eller apa, utan en varelse, af hvilk antagligen hafva co gengångare i mikro alldeles som vi i fori Paltotberion, Ånaplotherion och Hip; alla djur med flera skilda tår — halva en uriorm för hästen, Los hvilken tål blilsit förvandlade till en sammanhangande of (bifall). De Quatrefuges: J: relse Ulaut stolen er om ordet. (RöJan bestiger talareide bifall). Min trågor; rörelser pämligen frågan om Darviuismen, om arternas uppkomst och om de Preexisterånde iormerna. Hela böcker äro skrinå om den saken, och vi kunde gerna balla i ull kl. 12 i afton, ja till i morgon ton, utan att blitva färdiga dermed. Jag skall derföre inskränka mig till att göra några anmärkringar mot de satser han i afton framst: mer, alt baus arbete om mikrocetalerna innetiga fakta, och det har gladt mig, att han mig, haus förklarade motståndare i denna ill att anmäla det i franska vetenskapsakaemien. Vogt, likasom Darvin, dömer oss till att kärstamma från arter, hvilka icke längre äro till såsom sådana, och menar, att dessa mensklighetens tidigare stadier reproduceras at ofullkomligt utvecklade individer. Jag erkänner den så kallade atavismen såsom ett vigtigt faktum. Det är obestridligt, att man både hos menniskor och djur ser förfäders egendomligheter med förvånande nogsranuhet återuppträda etter en hel följd generationer; men derför är det icke sagdt, att hvarje ebnormt atbrott i utvecklingen just behöfver återiva ett äldre stadium. De teratologiska ) foruerna kunna efter min mening icke begagnas till uppstallandet ar sådana lagar. (Vogt: icke efter in). Ja, men när I förklaren ett exempel på regelbunden utveckling för att vara atavism och it annat för att icke kunna räknas dit, så ären inne på en alldeles godtycklig vag. I talen om nenuiskor med en bristfällig hjerna likasom apans. Men då vi nu t. ex. träffa på en menniska, som ir född med armstumpar i stället för armar, skall tta cå vara oss ett tecken till, att en af de wexisterande formerna haft tassar i armarnes kalle? Skola vi då sätta skälhundån in bland ralen al våra förfäder? (Vogt: Hvartör icke? Skratt). Men det es ju menniskor födda med en arm —och osymmetriska hafva våra förfäder dock enaphast varit (Vogt: Nej). Efter de af Geoifroi t Ililaire samlade och af Darreste på ett så utnärkt sätt begagnade iakttagelserna kan man tydigen påvisa yrtre inverkningar såsom grund till tt afbrott i utvecklingen. Man kan hädanefter cke neka, att pathologiska orsaker frambringa eratologiska resultat, och de, hvilka äro anhänare af det ataristiska äåskadningssättet, kunna cke gima oss en bestämd skilnad mellan blott eratologiska fenomen och sådana former, hvilka öra betraktas såsom ett återuppträdande af äldre tvecklingserader. Men för öfriot är den abnorma nuividen icke alltid inkomplett, den kn också afva för många lemmar eller på annat sätt hafva åsonting i ötverflöl — och hvart skola vi då anföra den företeelsen? Stundom ser man, att divider kunna hafva både för mycket och för tet, som den der spanska familjen, som blifvit akttagen at en fransk lakare, hvilkens berättelse mtalas af Prosper Lucas. Det fanns på en gång mkring 40 medlemmar af denna familj, hvilka ade ett finger för mycket, men derjemte en bristillig utveckling af fingrarne, i det att dessa icke oro fullständigt skilda från hvarandra. De bodde la i en och samma by och fortforo att gifta sig sbördes, emedan grannarne, på grund af nämnda stndomiigheter, skydde att iulåta sig i äktenskapsbindelser med dem. Afven en sådan örerdrift frodig utveckling kan uppträda med en märkdig envishet. Man har exempel derpå, att flerpsrisheten hållit i sig i flera generationer och iotstatt inverkan af olika familjers korsning. Är etta då icke atavism? Ja, den öfverflodiga utecklingen går till och med så långt, att det finnes ördubblade individer, siamesiska tvillingar. Detta an icke vara ett torntids-stadium, ty det är icke ågon afbruten utveckling; — är det då kanske t framtidsstadium? (Skratt och bifall från hela Ulitoriet.) Vogt: Det är mycket rigtigt, att abnorma bildingar ofta bero på pathologiska orsaker, men jag ryr mig icke om sådana oregelbundenheter, som å helt och hållet utanför det normala. Blott då g finner den naturliga och nödvändiga embryonia utvecklingen afstannad på en eller annan punkt, nager jag den sålunda framkomna formen för en typ. De öfriga abnorma formerna inverka icke i frågan. De kunna för öfrigt förekomma inom la djurrikets klasser. I en ar Köpenhamns ofntliga samlingar har jag sett de siamesiska tvilgarne i form af två skälhuudar i spiritus. lunterhet.) Quatrefages (från sin plats bland auditoriet): . der häfva vi just godtyckligheten! När den morma utvecklingen är lika med en normal gemgångsgrad, då skall den bevisa något för er ts, andra abnormiteter deremot skola tillskrifvas thologiska orsaker. Men när dessa pathologiska saker till och med hafva förmåga att frambrinett öfverskott af utveckling, skulle de då icke kså kunna verka ett afbrott i den? För öfrigt r hr Vogt berört en ännu större fråga, nämlin den teori, som först blifvit framställd at Serrs h selermera upptagen af Darvin, och som går derpå, att ett högre djurs fosterutveckling steg Stes visar oss dels alla de lägre djurformer, ilka icke äro att betrakta såsom någonting ant än likaså många afbrutna utvecklingsstadier, Is de förhandlingar, som sjelfva arterna hafva nomgått från första begynnelsen intill nu. Det ulle onekligen vara mycket tilltalande, om det re möjligt att påstå, det arten genomlupit just samma stadier. som den cärelnlda In ds 2