Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1869, sida 1

in en vaken menniskas frid. Hon talade aldrig om det förflutna. Hon hvarken gret eller suckade eller beklagade sig; men, försjunken i en vanmäktig melankoli, lät hon dagarna och timmarne liknöjdt passera. Det såg ut som om någon driffjeder upphört att verka, någon sträng att dallra. Detta tillstånd af liknöjdhet bedröfvade och förskräckte mig ibland, och jag begagnade mig af hvarje tillfälle att hos henne väcka en känsla för det materiella lifvets verklighet och skönhet. — Se, Marguerite! sade jag en afton, då vi med hängande åror drefvo omkring den genomskinliga sjön. — Hvilken herrlig solnedgång! Se dessa violetta skuggor i bergshålorna — se denna flock af bevingade skyar, som segla mot vester! I betraktandet af en sådan scen, är det ej ett privilegium att lefva? Hon såg upp åt himlen och dröjde en stund innan hon svarade. — Kanske, mumlade hon slutligen; — men, o! det vore ett ljufvare privilegium att få dö! Och så, med den svagaste krusning af ett leende på de åtskiljda läpparne, tillslöt hon sina ögon, lade trött hufvudet på mitt knä och sof, eller tycktes sofva. Detta är blott ett exempel, taget af många, och jag anför det endast som ett bevis på hennes sinnestillstånd vid denna tid. Nästa period var orolighet, och vi helsade det som en förändring af lycklig betydelse. Hon tröttnade på Geneve och dess omgifningar — till och med på den blå sjön och Savoyens höga toppar. Hon fick lust att besöka Chambery, och då hon